Klimatvänlig vattenkraft ibland miljöfientlig

Vattenkraften är en klimatvänlig källa till elektricitet. Detta oavsett att dammar släpper ut metan och och andra växthusgaser i lite större utsträckning än rinnande vatten. Dessutom är det så att gamla dammar släpper ut mindre växthusgaser än nya och de flesta dammar i Sverige är gamla eller mycket gamla. Så Sverige kan gott och väl behålla sina dammar och vattenkraftverk.

I själva verket borde vi använda de dammanläggningar och vattenfall som finns i små vattendrag mer. Dessa anlades ofta för länge sen, på 1600-, 1700- och 1800-tal för attt försörja kvarnar, sågar och liknande med kraft för driften. Samma dammar borde idag kunna användas för vattenkraft. Moderna stor vattenkraftverk som de i Lule älv eller Höljes i Klarälven torrlägger delar av älvfåran till men för fisken och äldre dammanläggningar och kraftverk utgör ofta vandringshinder för lax, öring och ål. Men det kan inte vara någon oöverkomlig kostnad för kraftbolagen att fixa detta i alla större anläggningar. De kraftbolag som idag tjänar mycket stora pengar på vattenkraften då några egentliga kostnader för kraftverken inte finns.

Jag har tillbringat delar av min barndom kring ett mindre vattendrag där det funnits en lång rad kvarnar och sågverk och där det finns ett antal dammanläggningar uppströms. När jag var liten fanns bara en såg kvar (vattendriven i allmänhet, men kunde också drivas med el) och när min mor var liten var en kvarn fortfarande i drift. När jag var lite var såväl kvarnen som den då ännu i bruk varande lagården mina lekplatser. Som kopojke fick jag också tjänstgöra ibland, dvs hämta hem korna för mjölkning och flytta dem från en beteshage till en annan. Kvarnen är idag en museikvarn.

Ingen av anläggningarna utgjorde i min barndom något vandringshinder för öring och ål som faktiskt fanns i stora mängder torts att det även nedströms Sköldunga som platsen heter också fanns fler dammar och sågverk. Ål fångade vi i en ålekista och öring metade vi lugnare sträckor av ån. Fallhöjden är nästan 90 meter i området och naturligtvis borde den kunnautnyttjas till mer än en museikvarn utan att fiskens vandringar störs. Såna åar med gamla anläggningar inns det gott om i Sverige och de borde kunna utnyttjas bättre. Så vi bör kanske bygga fler små vattenkraftverk precis som vi bygger fler och fler vindkraftverk.

De flesta småkraftverk är dessutom så kallade strömkraftverk och saknar egentliga dammanläggningar. De har ingen negativ miljö- eller klimatpåverkan. Flertalet av dessa och andra mindre anläggningar som stoppats borde utan problem kunna tas i drift igen:

Den svenska småskaliga vattenkraften har redan idag en betydande produktion m.h.t att den är förnybar, förbränningsfri i hela energikedjan, utsläppsfri, klimatstödjande, lokal och ofta ”ett tredje ben” på landsbygden, sårbarhetsminskande och inte minst sysselsättningsfrämjande. Dessutom innebär befintlig potential att produktionen kan fördubblas, och det avser då en försiktigt beräknad ekonomiskt och miljömässigt möjlig potential. Sverige har storleksordningen 40.000 fallsträckor, varav kanske 5 % används för att utvinna förnybar el.

Problemet här är egentligen att vi på förutsättningar från en svunnen tid (billig olja och kol, billig el från stora vattenkraftverk, stark tillväxt, inget känt utsläpps- eller klimatproblem osv.) – förutsättningar som inte alls gäller längre – tagit ur drift ett par tusen småkraftverk (ofta vid gamla kvarnar eller tidigare hyttor), nästan blockerat återstarterna genom en för den lilla företagaren oerhört omfattande och kostsam tillståndsprocess (en procedur som liknar den vid byggande av ett mycket stort kraftverk eller t.o.m. ett atomkraftverk!) och i stort sett vant oss av med att förnuftigt bruka den lägesenergi solen givit oss med vattnet. Det finns exempel på hur vi t.o.m. låter hänsyn till nöjen och hobbies få högre prioritet än ett uthålligt ansvar för vår miljö och vår jord.

Hur stort bidraget från småskalig vattenkraft kan bli år 2020 hänger på om villkoren avseende tillstånd och ekonomi kan bli gynnsammare. Storleken beror naturligtvis även av den gräns man väljer för definitionen av småskalig vattenkraft. I Sverige har historikt tillämpats 1,5 MW som övre gräns, medan EU-Kommissionen sätter gränsen vid 10 MW.

Det är sannolikt att inom EU kommer definitionen på sikt att harmoniseras till 10 MW.
Svensk Vattenkraftförening, SVAF, vattenkraftsektion i Sveriges Energiföreningars Riksorganisation, SERO, har valt att för sin del omfatta gränsen 10 MW som sitt intresseområde.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Hej Anders!
    Tack för en bra blogg, men jag vill påpeka att du har fel i antagandet att småskalig vattenkraft skulle vara miljövänlig generellt. Strömkraftverk är INTE samma sak som ”dammlösa” kraftverk, tvärtom är den absoluta merparten av strömkraftverk i Sverige försedda med dammar som utgör vandringshinder för all fisk. Därtill är i princip alla helt utan skyddsåtgärder i form av täta intagsgaller, vilket innebär att exempelvis ål dödas till över 95 % på sin färd mot havet.

    Du vet också kanske att 90 % (de småskaliga) står för endast 10 % av elproduktionen från vattenkraft, och analogt, 10 % (de storskaliga) står för 90 % av produktionen. Med tanke på de biologiska konsekvenserna är det svårt att rekommendera småskalig vattenkraft, något som Vänsterns riksdagsgrupp tagit till sig.

    Läs gärna mer på vår hemsida och jag rekommenderar också riksdagens rapport från i höstas om vattenkraft vs biologisk mångfald.

    http://www.alvraddarna.se

    Med vänliga hälsningar,
    Christer Borg
    Ordförande Älvräddarnas Samorganisation

    • Det är möjligt att har rätt. Men flertalet av de små dammarna har ju funnits där i mer än 100 år och att inte utnyttja dem är ju idiotiskt. De har alltså i många fall varit vandringshinder och därmed förändras ingenting genom att de används. Att riva dem vore ju också att förändra naturen.

      Exemplet från min mormors gård visar att de inte alltid är vandringshinder. Nästan vid mynningen av ån finns en damm som är cirka 5 meter. Inga anordningar för att underlätta vandring. Det fanns både öring och ål ovanför den dammen när jag var liten. Även den omkring 10 meter höga dammen (att riva den skulle utplåna två sjöar, flera mossar och förändra landskapet helt, dessutom skulle ännu mer av naturen i området förvandlas till grustäkt) uppströms all gamla sågverk och kvarnar innebär inget hinder. Ovanför den fanns också öring och ål på 1960-talet. Idag finns det däremot inte. Mend et kan alltså inte ha med vandringshindren att göra, ål finns knapp överhuvudtaget och att öringen inte längre går upp i ån måste ha med nåt annat att göra. Så jag tror att faran med små vattenkraftverk överdrivs. Det är möjligt jag har fel.