Kan individuella kvoter lösa räkfiskets problem?

Del 7 av 21 i serien Nordiskt fiske

Det pelagiska fisket i Sverige har så kallade individuella överförbara kvoter (förkortas ITQ efter det engelska uttrycket). Införandet av ITQ i det pelagiska fisket har lett till att antalet fiskebåtar minskat, att det blivit möjligt att anpassa fisket till de fiskmängder som finns genom systemet med totalt tillåten fångst (TAC, också det en engelsk förkortning). ITQ i det pelagiska fisket har kort och gott inneburit lönsammare fiske för de kvarvarande pelagiska fiskebåtarna och fiskeriföretagen såväl som ett ekologiskt mer hållbart fiske.

Samma erfarenheter har dragits i det isländska fisket där man haft ITQ länge. Där används också ITQ inom räkfisket. Så är det ännu inte i Sverige. Även i Grönland så används ITQ inom räkfisket. Där har man kunnat konstatera att införandet lett till ökad dumpning av räkor, så kallad uppgradering. Samma resultat har också teoretiska studier kommit fram och det är också de erfarnehter man dragit från införandet av ITQ i det isländska fisket.

Uppgradering av räkor är ett stort problem i det svenska räkfisket som lider av lönsamhetsproblem. Lönsamhetsproblemen kommer sig främst av att alltför många båtar ska samsas om en alltför liten kvot. Uppgraderingsproblematiken kan enligt den forskning som finns inte lösas genom att införa ITQ. I Sverige kan dock ITQ sannolikt ha en viss effekt inom räkfisket genom att antalet båtar som sysslar med räkfiske minskar. Det blir bättre för många båtar med små individuella kvoter att sälja dem till andra båtar än att fortsätta tråla räkor.

År 2001-2010 dumpades enligt officiella siffror 31% av de svenska trålarnas räkfångster. Förfarandet är olagligt, men ingen fiskare har fällts för uppgradering/dumpning trost att sveksa myndigheter känt till problemet länge. Det betyder att 500 ton räkor slängs i havet för att svenska båtar ska kunna tjäna mer:

Sedan förbudet mot uppgradering trädde i kraft 2009 har den svenska räkflottan fortsatt kasta var fjärde räka överbord i syfte att öka vinsten i fisket. Det betyder att över 500 ton räkor fortfarande kastas tillbaka i havet, varje år. Varenda dag, året om, dumpas i genomsnitt 1,4 ton exklusiv mat i havet. Yrkesfiskarna dumpar de mindre räkorna, råräkan, för att kunna ta upp mer av de större räkorna, kokräkan, som kan säljas fjorton gånger dyrare än de små. Dödligheten bland de fångster av räka som dumpas är i princip total.

Vissa år har ända upp till 45% av fångsten dumpats enligt officiella siffror. Enligt svenska räkfiskare som fiskar med danskregistrerade båtar på danska kvot så dumpar svenska räkfiskare ännu mer räkor. Sverige har totalt 65 fiskebåtar som fiskar räkor, men bara ungefär hlava kvoiten jämfört med Danmark. I Danmark finns det 12 båtar (2012):

En granskning av den svenska räkflottans struktur förklarar det omfattande fusket. I Sverige fiskar 65 fartyg efter räka. Danmark fiskar på samma räkbestånd som Sverige och har de senaste åren haft en nästan dubbelt så stor räkkvot som Sverige, men har endast 12 fiskefartyg som fiskar efter räka. Enligt Internationella Havsforskningsrådet, ICES, dumpar de danska räkfiskarna två procent av sina räkfångster.

Slutsatsen är att den svenska räkflottan är alltför stor för att vara miljömässigt och ekonomiskt hållbar. För att öka sina intäkter dumpar de olagligen stora delar av de mindre räkorna de fångar. Jakten på intäkter driver också de svenska räktrålarna att fiska i det marina skyddade området Bratten i Skagerrak, ett Natura 2000-område med koraller och andra unika arter och miljöer. Omkring 20 procent av räkorna som landas i Sverige är fångade i Bratten.

Kokräkor säljs färska men råräkor används i matindustrin, främst i olika typer av maträtter.

Ska ITQ införas i det svenska räkfisket behövs det sannolikt vidtas åtgärder för att också förhindra uppgradering och dumpning av räkor. Det finns flera åtgärder som kan motverka dumpning och bättre bevara statusen för räkor i Skagerak, Kattegatt och Nordsjön.  Begränsning av säsongen man får fiska räkor är en och införandet av ett bestämt antal fiskedagar en annan (så kallade effortbegränsningar). Det sistnämnda innebär att det då inte lönar det sig att slänga redan uppfiskade räkor för att fånga räkor av bättre kvalitet en annan dag eftersom man inte får fiska den hur många dagar som helst. Detta kommer att minska lönsamheten i räkfisket och tvinga många båtar att sälja sina kvoter (om ITQ införts vill säga). Lönsamheten för de kvarvarande stiger och incitamenten för dumpning minskar.

Andra metoder är mer selektiva redskap (maskstorlekar, sorteringsrister). Sådant har införts i Sverige men har egentligen inte lett till minskad dumpning av räkor, om än kanske minskad bifångst av fisk. Begränsning av räkfiske kan införas, under vissa perioder, i vissa områden osv. Det senare ihop med ITQ och effortbegränsingar bör leda till en ekologiskt hållbar förekomst av nordhavsräka i svenska, norska och danska farvatten samt ett lönsamt svenskat räkfiske.

Vid införande av ITQ i ett fiske visar studier och teroretiska modeller på en kraftig minskning av mellanstora båtar. I räkflottan skulle det väl sannolikt handla om att många mindre trålare skulle lämna fisket helt liksom en del större. En minskning från 65 trålare till ett tiotal är förstås en oerhört stor minskning. Detta kan leda till en koncetration av fisekrättigheter och kvoter på ett fåtala stora företag och en sådan utvecklingstendens har setts i det svenska pelagiska fisket För att förhindra koncentration av all fiskerättigheter  till ett fåtal båtar och företag kan det införas gränser för hur stor del av kvoterna som ett företag kan äga.

I Sverige har det svenska pelagiska fisket sedan hösten 2009 förvaltats med ITQ, men redan 2007 infördes individuella kvoter som dock inte var möjliga att handla med i detta fiske. Tilldelningen baserades på historiskt fiske. I systemet har ett antal regleringar lagts in i förvaltningen för att gynna utvalda delar av flottan.

Exempel på detta är att en del av kvoten är avsatt för fartyg som landar sin fångst i östersjöhamnar, att det inte är möjligt att äga mer än 10 procent av den totala kvoten och att en del av den totala kvoten avsatts för småskaligt fiske som ligger utanför systemet. Systemet är tänkt att utvärderas efter 10 år. Från början ingick ett 80-tal fartyg som fiskade efter arter som sill, skarpsill, makrill, tobis och blåvitling (kolmule). Sedan ITQ-systemet infördes har den pelagiska fiskeflottan minskat med ungefär 50 procent enligt officiell statistik.

Ett problem med ITQ är också att de lönsamma företag som blir resultatet införandet av ITQ i ett fiske kan använda vinsten till att investera i annat fiske och därmed slå ut andra fiskare från det fisket. Detta ser delvis ut att ha hänt i det svenska fisket där fiskeriföretag som främst ägnat sig åt pelagiskt fiske också har investerat i båtar för demersalt fiske (torskfiskar, plattfisk och havskräfta). Exempelvis gäller detta Fiskeri AB Ginneton. Ett företag, Bryngeld Fiskeri AB, har lämnat den pelagiska sektorn i Sverige helt och istället helt inriktat sig på demersalt fiske och pelagiskt fiske med båtar hemmahörande i andra länder. Om allt fiske omfattas av ITQ uppstår inte problemet då man i det läget måste köpa sig in i det andra fisket.

Ett annat problem i Sverge är att det är innehavaren av fartygstillståndet som äger rättigheterna till kvoterna. Något som kan skapa ojämlikhet och orättvisor inom fiskelagen. Juridiska personer kan idag inte äga kvoter. Önskvärt vore att det var möjligt så som det är i Danmark.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Bottentrålning kan inte förbjudasÖkad flexibilitet inom det pelagiska fisket vore önskvärt >>
About these ads