Kriminalpolitik byggd på okunskap, nonchalans, fördomar och klassförakt

Foto: Pawel Flato

Vi har en justitieminister som saknar all form av juridisk utbildning. En minister som totalt nonchalerar forskning och föreslår lagar utifrån fördomar och förutfattade meningar. En minister som tror att i stort sett allt kan lösas med längre straff, medan verkligheten är att i stort sett ingenting när det gäller brottslighet kan lösas med hårdare tag och längre straff. Dessutom präglas den politik som justitieminister Beatrice Ask står för att ett stort mått klassförakt som Aida Paridad skriver om i ETC:

Det är intressant hur mycket som kan motiveras med att bekämpa grov organiserad brottslighet, inte minst när det förutsätter en ökning av polisiär närvaro och kontroll över många misstänkta. Och de som oftast är misstänka för de brottskategorier som Ask gärna utvidgar brottsrubriceringarna av, är de fattiga, socialt marginaliserade och strukturellt missgynnade grupperna i samhället. Jag har aldrig hört henne predika om vikten att få fast skattefifflande höginkomsttagare eller att göra det omöjligt för poliser att utreda sina egna mål.

Det finns ett uttryck som används i kriminologsammanhang, ”Punishing the poor”, som jag ofta tänker på när jag betraktar svensk kriminalpolitik. Det är också titeln på en bok skriven av sociologen Loïc Wacquant, som skrev om konsekvenserna av skiftet från den mer liberala socialpolitiken till en mer pennalistisk approach gentemot den fattiga, framför allt svarta befolkningen i USA. Det är en approach som bygger på den underförstådda idén om att ”de andra” inte spelar på samma regler som den vita medelklassen och har därför inte heller gjort sig förtjänta av något socialt stöd.

Det finns, tyvärr, slående likheter i utvecklingen av svensk kriminalpolitik och Beatrice Ask tar oss ett steg i fel riktning för varje år som går. Husbyhändelserna är ett exempel på såväl polisers hantering av de misstänkliggjorda grupperna som politikers uttalande om dem, det är en ren avhumanisering. Eller som Wacquant beskriver det: nyliberalismens hantering av människor som befinner sig i utkanten av marknadsekonomin.

Utöver detta nonchalerar Ask och de flesta makthavare och journalister all forskning, de bortser från att svenska folket faktiskt inte vill ha hårdare straff, de bortser från att det inte fungerar med hårdare tag och längre straff.

Läs mer:
Hårdare straff för våldtäktsbrott innebär ingenting,
Hårdare kontroller eller hårdare straff kan inte få bort sexbrott mot barn
Det är inte rimligt med hårdare straff
Hårdare straff för inbrott en meningslös åtgärd
Okunnig Ask vill ha hårdare straff
Verkningslöst förslag om hårdare straff från Ask
Det är inte låga straff som är problemet med bostadsinbrott
Vanligt folk vill ha mildare straff
Ingen blir bra av hårda straff
Svenskarna om upploppen i Stockholmsförorterna: hårda straff duger inte
Hårdare tag mot brott är meningslöst
Vettigt med lägre straff för narkotikabrott
Om fällande domar är sällsynt vad spelar straffet för roll?
Ask vill straffa ungdomar istället för att bekämpa brott
Skärpta straff för återfallsbrott – till vilken nytta?
Majoriteten i Sverige är för mildare straff

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Beatrice Ask, Justitieminister, Okunskap, Klassförakt, Nonchalans, Fördomar, Förutfattade meningar, Hårdare straff, Kriminalitet, Brottslighet, Samhälle, Politik