SD – näringslivets bästa vän?

Det är högerns äldsta truism att de är ensamma om att föra ansvarsfull ekonomisk politik. Det är också denna självbild som så ofta tycks göra att högerns representanter får spela rollen som sakliga bedömare av huruvida den röd-gröna budgeten är trovärdig nog – det vill säga tillräckligt höger.

Idag är nyliberalismen på god väg att tappa all politisk attraktionskraft och statlig stimulanspolitik verkar gå mot att bli allmänt omfamnat, så det är förstås en ideologisk kris högern genomgår – men vi måste också lära oss att sluta tänka på högern främst som en ideologisk strömning och istället se den som en formering av privata intressen. I det ljuset är det lätt att förstå lobbyismen som näringslivets intresseorganisationer bedriver för att simultant influera och legitimera Sverigedemokraterna. När Alliansprojektet gått i graven och det verkar allt annat än troligt att en utmattad parlamentarisk höger skall kunna växa till egen majoritet så försitter inte näringslivet tiden. Nu vill man överflygla de röd-gröna genom att helt enkelt släppa in Sverigedemokraterna i värmen. Stängda gränser och avhumanisering av hela samhället kommer i andra hand, klassintresset i första.

Så tas det mått och steg för att omvandla Sverigedemokraterna till en trovärdig och ”ansvarstagande” partner. Då skall vi hålla i huvudet att Sverigedemokraterna föreslår nedskärningar i storlek med Sveriges försvarsbudget och förespråkar en ekonomisk politik som inte bara är omänsklig utan också helt verklighetsfrämmande – vilket socialdemokraten Anna Ljungdell intervjuas om i veckans Internationalen. Sverigedemokraterna har förvisso aldrig utformat någon seriös ekonomisk politik, men de senaste årens totala ekonomiska högersväng blir bara begriplig om den förstås som ett led i näringslivets planer på att göra borgerlig samarbetspartner av partiet.

Att Sverigedemokraterna inte har någon respekt för vare sig  sina väljare eller gräsrötter har varit tydligt ett tag nu. Väljarna, som ofta ser SD som just ett välfärds- och trygghetsparti, luras genom att partiet helt enkelt ljuger om vilket samhälle de vill ha och gräsrötter som inte lyckas följa partiets schizofrena balansgång finner sig snabbt bli mål för uteslutningsärenden och utrensningskampanjer. Att Allianspartierna och kanske framförallt deras väljare har en självidentitet med någon form av socialliberal grund är antagligen det enda som förhindrat en utveckling i dansk eller norsk riktning. Från näringslivets sida finns uppenbarligen inga skrupler, deras omvärldsförståelse är helt styrd av vinstintresset.

När Syriza vann det grekiska valet i vintras blev Greklands regering plötsligt en ”regim” hos borgerliga opinionsbildarna, men när kapitalet hittar marknadsöppnare i de brutalaste diktaturer får vi läsa att ”diktatur” är ett för starkt ord och att exempelvis Saudiarabien genomgår en ”spännande” utveckling. Kuba har i femtio års tid varit fokus för hela borgerlighetens fördömanden, men när nu landet börjat öppna upp sin marknad för investeringar är det bara en tidsfråga innan också det landet omnämns som ”partner” snarare än som ”diktatur”.

Att näringslivet avslöjas är dessvärre ingenting som kommer förändra den politiska situationen på djupet. Arbetsköparnas intresseorganisationer kommer inte byta politisk linje bara för att dess fullständiga brist på moral avslöjas. Intresset styr politiken och så länge de solidariska intressena är sämre organiserade kommer närings­livet bli allt djärvare i strävandet att säkra sina.

Ursprungligen en ledare i Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads