Nyttjanderätt inom dagens svenska jordbruk – jordbruksarrenden

Del 9 av 9 i serien Äganderätt och upphovsrätt

Jag har skrivit ett inlägg om att markägande borde bytas ut mot nyttjanderätt till mark och att nyttjanderätt borde införas i skogsbruk och jakt, för vatten, fiske och behålls för gruvnäringen och rennäringen.

Redan idag finns dock nyttjanderätt inom svenskt jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske i havet (fria fisket på Västkusten, individuella överförbara fiskerättigheter i det pelagiska havsfisket och ransoner i många andra delar av fisket) samt fiske i sjöar med mera. Det kallas inom jordbruk och markägande oftast för arrende och det finns jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende, jaktarrende, fiskearrende etc. Dessutom finns också bostad på ofri grund.

Dessutom finns så kallade servitut som kan sägas vara nyttjanderätter som inte upplåts till enskild fysisk ellr juridisk person utan till en annan fastighet. Servitut kan beröra vatten, avlopp, mark, vägar, kraftledningar, olika typer av täkter för grus, sand med mera.

Vidare finns samfälligheter och allmänningar. Alla dessa saker är också att betrakta som inskränkningar i äganderätten och de är mycket vanliga i Sverige. På Arrendenämndens hemsida finns en lista på olika nyttjanderätter:

Jordbruksarrende enligt jordabalken (som också reglerar lägenhets-, bostads- och anläggningsarrende) finns av två typer; gårdsarrende och sidoarrende, skillnaden är väsentligen att i gårdsarrendet ingår bostad för arrendatorn, då ju denne inte bara har sin utkomst från arrendestället har han ett mycket starkt besittningsskydd och en ev. uppsägning tar många år att genomföra.

Att arrendera ut innebär att man hyr ut ett område – vanligen en åker eller ett stycke vatten – som någon brukar för att få avkastning. Betalningen kallas arrende och utgörs idag av kontant betalning till jordägaren.

I dag arrenderar också självägande bönder ofta tillskottsmark av personer som äger jordbruksmark, men som inte driver eget jordbruk (exempelvis någon som lagt ner sin gård, eller ärvt mark). Detta kallas för sidoarrende och är mycket vanligt, dessa löper vanligen på 1-5 år.

Bönder som arrenderar jordbruksmark med bostad (gårdsarrende) förekommer i viss utsträckning, även om jordägarnas tveksamhet inför arrendatorns mycket starka besittningsskydd har gjort det mer ovanligt. Ofta är det kyrkans olika ägare i form av stift,  församlingar och liknande institutioner som upplåter gårdsarrenden på långa kontrakt (vanligen 5 eller 10 år) men det förekommer även på storgods.

Andra varianter är att företag sköter jordbruket på flera olika storgods eller så kan olika delar av verksamheten kan skötas av olika företag. Det innebär alltsammans olika typer av inskränkningar och begränsningar av äganderätten.

Det jag skulle vilja ha är en utvidgning av systemet så all mark blir föremål för nyttjanderätt och ingen mark ska vara privat ägd. All mark ska vara gemensamt ägd, gemensamma institutioner (stat, landsting, kommun, samfälligheter, kooperativ, föreningar etc) ska besluta om vem som ska få nyttjanderätten och till vad. Nyttjanderätten ska ges på bestämda perioder (exempelvis tio år). Misskötsel kan resultera i förlorad nyttjanderätt (uppsägningstiden bör vara lika lång som löptiden för nyttjanderätten).

När nyttjanderätt införts och delats ut enligt regler som också bestäms gemensamt och demokratiskt kan innehavare köpa och sälja dessa som de behagar, belåna dem och i övrigt hantera dem på det sätt som de tycker bäst gagnar verksamheten inom ramen för den lagstiftning som finns för miljö, ekonomisk verksamhet och annat. Regler om vad enskild maximal får inneha i form av nyttjanderätter måste också finnas.

Det finns alltså ingen motsättning mellan marknadssystem och ett avskaffande av äganderätten till allt som borde betraktas som gemensamma nyttigheter i form av naturtillgångar. De två fungerar utmärkt ihop.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Inskränkningar i äganderätten – gruvlagstiftningen
About these ads