Fucka näringslivet forever!

Borgerligheten tycker om att låtsas tala i allmänintressets sak. Det har den alltid gjort, men i 2016 års avtalsrörelse gränsar propagandan till det absurda.

Avtalsrörelsen 2010 skrattade alla åt Centerungdomarnas floppkampanj ”Fucka facket forever”. I år satsar högern allt på bry-sig-om-de-svaga-kortet. Överallt, på varenda borgerlig ledarsida, i varje debattforum och vartenda socialt medieflöde som går att annonsera i för pengar, bombarderas vi av budskapet att lägstalönerna måste pressas. Bristen på skam är väl sällan så uppenbar som när företrädare för ett näringsliv som slår rekord på rekord skall uttala sig för att fattiga skall bli fattigare, samtidigt som de själva lyfter arvoden som är tio-tjugo gånger större än lönerna de beklagar sig över. Deras djupa bekymrade pannveck för alla som behöver ”komma i arbete” är så grundfalska, deras egna intressen så illa skylda.

Argumentet är i vanlig ordning att det är för dyrt att ha anställda i så kallat ”lågkvalificerade” yrkesgrupper och att låga trösklar tar fler ur ett dåligt utanförskap om bara ”innanförskapet” försämras lite. Tyskland, med sina eftersläpande kvinnolöner och låglönejobb det knappt går att leva på, brukar hållas fram som förebild. Att klyftorna i Sverige ökar mer än någon gång duger inte som argument. De måste öka mer och framförallt öka på de fattigas bekostnad.

Det vanliga motargumentet är förstås att sänkta löner inte alls hjälper mot arbetslöshet, åtminstone inte mer än på marginalen. Det finns mängder av uträkningar som säger det och dubbelt så många artiklar av varierande röd kulör som framhåller uträkningarnas giltighet. Sänkta ingångslöner gör det hart när omöjligt att få fast jobb, eftersom det finns oändlig tillgång på desperat arbetskraft. Vidare skapar det en lönedumpningsspiral som också undergräver situationen för människor längre upp i näringskedjan. Medelklassen proletariseras, men om jobben kommer är tveksamt. De skapas ju på bas av att det finns uppgifter som behöver utföras och pengar att tjäna på att anställa en utförare. Uppgifterna blir inte nödvändigtvis fler för att arbetskraften blir billigare. Vinsterna däremot, de växer som bara den.

Å andra sidan kan vi ju fråga oss om detta alls är argument värda att bemöta. Det är samma historia som när vänsterdebattörer känner sig nödda att motbevisa ”invandringens kostnader” med ekonomiska analyser som visar på ekonomisk vinst. Vi skulle ju inte sluta förespråka att människor söker skydd undan krig ifall det visade sig vara en dålig affär, så varför alls nappa på kroken? Om nyliberala trollformer och trickle down-teorier visade sig vara sanna skulle vi ju inte börja förespråka ultrakapitalism. Vår tes om att en annan värld – en utan fattigdom, slipade armbågar och pervers rikedom – är möjlig skulle inte inte vara mindre viktig  och riktig  för det.

Vi glömmer det lätt i tider när även reformer som högern accepterat för fyrtio år sedan känns utopiska, men vi är ju i grunden inte intresserade av marknadsekonomins väl. Vi förespråkar inte ökade löner och ökad del av kakan för löntagarna, baserat på en analys om att det ökar den svenska konkurrenskraften, utan helt enkelt för att vi kämpar för ett samhälle utan klyftor. Det finns, även inom det kapitalistiska samhällets horisont, ingen chefsuppgift som inte går att utföra med lägre lön eller genom att vi delar på arbetsuppgifterna – och de arbetsuppgifter som endast går att få folk att utföra om alternativet är avgrunden, de är värda antingen högre löner eller att avskaffas helt. I en bara lite annan värld kommer det inte finnas några överbetalda näringslivsmegafoner – men vi kan ju börja redan nu, att sluta lyssna på deras skrän och istället föra fram våra egna alternativ. Kort och gott, ”fuck’em”.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads