Det kräver en ohälsosam läggning åt det naiva för att längre bli överraskad när storbanker avslöjas inblandade i olaglig verksamhet. Istället för lokala bankkontor får vi läsa om penningtvätt och skatteflykt. Den sista tiden har vi fått rapporter om hur bland andra Danske Bank och Nordea hjälpt höginkomsttagare att undvika beskattning genom ”smarta” transaktioner. Penningtvättande Swedbank må ha sin bakgrund i de lokala sparbankerna och Föreningsbanken, men idag är det en profitdriven affärsbank med lika starka som smutsiga intressen i Baltikum.
Det är vid pass 150 år sedan Karl Marx noterade att det inte gjorde någon skillnad vad kapitalister hade för privatmoral eftersom systemet tvingar dem agera som om de var giriga människor. Den insikten är förmodligen än mer giltig idag. Nu kan man förstås ha funderingar kring den moraliska värdegrunden hos någon som tar ut en fallskärm på 21 miljoner men det är att missa det väsentliga. Tvärtom finns det en borgerlig logik i att göra varje skandal till en fråga om individers lämplighet istället för att ställa de systemkritiska frågorna. Det är därför varje medialt avslöjande kring bankernas roll i penningtvätt och skatteflykt behandlas som om det vore avvikelser från en sund verksamhet. Men moral har inte med saken att göra.
Stora företag vars målsättning är att maximera profiten gör så utan några moraliska betänkligheter. Ofta sker det inom det kapitalistiska systemets lagrum.
När storföretagen flyttar produktionen för att kunna betala ännu lägre löner, skickar sina fiskeflottor på rovfiske eller skövlar regnskog så är det oftast helt ”lagligt”. Men när de går ett steg längre och passerar gränsen för vad som till och med är tillåtet i vår kapitalistiska värld så handlar det inte om olyckshändelser. Det ligger i det profitmaximerande systemets natur.
Då kan ändå storföretagen ändå straffas för sina beteenden. Självsvåldigt risktagande får då och då stora koncerner på fall. Bankerna och finansväsendet, däremot, sitter inne på en avgörande trumf; de är för centrala för den kapitalistiska ekonomin, de får helt enkelt inte haverera. Så när spekulationsraseriet gått över styr kallas skattebetalarna in för att rädda bankerna. Sedan är det bara att ta sig upp på banan och fortsätta affärerna i vanlig ordning. Fallskärmar och bonussystem motiverar de inblandade att ta orimliga risker, men det är bara den synligaste delen av ett genomruttet system.
Det hjälpte inte att Swedbank hade sin bakgrund i sparbankerna. De, liksom varje större aktör på finansmarknaden, har följt systemets inneboende logik. Och med varje avslöjande, varje förtroendekris och varje gyllene fallskärm blir det bara tydligare; ingenting kommer ändras av sig själv. Återkommande kriser till trots är det alldeles för lönsamt att skapa bubblor och överträda lagar. Allt prat om ”regleringar” eller ”krav” på bankerna att agera moraliskt blir patetiskt ställt mot problemens omfattning.
Svaret är inte att byta ut styrelserna utan att bekämpa bankernas envälde. Bankväsendet måste socialiseras och sättas i samhällets tjänst. Detta är ingen enkel process, ändå är den helt nödvändig. Bankerna har räddats med våra pengar. Alltså är de våra.
En ledare från tidningen Internationalen.
