Varje årtionde tycks det utkomma en eller att par böcker om nya miljonärer, numera nya miljardärer. Det handlar om folk som lyckats bli rika på diverse olika sätt. En del såna böcker är rena hyllningsböcker till olika former av kapitalism och enstaka kapitalister, andra böcker är mer kritiska, åter andra har ett ekonomiskt historiskt perspektiv. Det vanliga nuförtiden är de ganska okritiska hyllningsböckerna.
I år har boken Sveriges nya miljardärer kommit ut. Författare är Jon Mauno Pettersson och Erik Wisterberg. Det är en hyllningsbok till de som lyckats bli rika under den andra IT-vågen, ibland genom at smita med skatten och ibland genom hårt arbete. Men inte bara det. Boken försöker bitvis också vara kritisk, men det faller faktiskt för det mesta platt och känns inte seriöst. Tonen är att överdriva individers betydelse och att utmåla enstaka personer som genier och helt glömma deras bakgrund.
När det gäller Jacob de Geer och Izettle nämner de visserligen att hans förfäder på1600-talet tillhörde Sveriges rikaste och mäktigaste men de glömmer helt bort att hans farfar var en av de mäktigaste i familjen Wallenbergs imperium. Att Jakob Ehrensvärd (Yubico) är greve och tillhör en väletablerad adelsfamilj med en far som var byrådirektör, en farfar som var professor och en farfarsfar som var viceamiral finns inte ens antydan om.
Vidare tar de upp Cristina Stenbeck som en ny miljardär. Det är faktiskt bara dumheter då hennes familj varit en av de stora finansfamiljerna sen 1960-talet. Hennes farfar var en av de som som styckade upp Kreuger-imperiet och han kontrollerade tillsammans med familjerna Klingspor och von Horn ett stort företagsimperium redan innan andra världskriget.
I övrigt finns det med ett stort antal personer som själva arbetat sig till sin position utan att ha ett ärvt förtroendekapital och en ärvd självsäkerhet. En av dem är Sebastian Siemiatkowski i Klarna, en annan Daniel Ek i Spotify och en tredje är Fredrik Wester i Paradox Interactive.
Det är svårt att hänga med i boken. Den är ostruktuerad och informationen uppsplittrad. Genom hjälte-narrativet är det också svårt att begripa sammanhangen och bokens dåliga struktur gör det ännu svårare. Det är en bok med en del bra och intressant information, men den är inte bra. Hjälte-perspektiven och den förvirrade framställningsformen gör den också svårläst. Det ä allt annat än sammanhängande. Det är som om de gjort en bok av en mängd blogginlägg utan att försöka konstruera en enhet. Det går faktiskt inte att utifrån boken begripa hur allt hänger ihop vilket författarna menar att de haft som syfte.
Dessutom har den de vanliga bristerna för den här typen av böcker. Ingen av de personer som nämns har någon större makt, med undantag av Cristina Stenbeck. De må vara rika eller ha blivit rika, men makt har de egentligen inte. Vill de skriva en bok om nyrika med betydligt mer makt är en bok om private equityföretagen delägare och partners mer intressant. För en sådan bok skulle handla om människor med makt. En bok om riskkapitalister vore en bok om hur makten utvecklas i Sverige.
En bok om IT- och spelvärlden är en bok om intressanta företag och idéer men den säger mycket lite om kapitalismen i Sverige eller ens om ekonomin. Det är naturligtvis inte heller meningen. Istället fungerar boken som en falsk nyhet, ett sätt att tuta i människor i Sverige att du kan få inflytande genom att skita i andra och köra över dem alternativt vara ett tekniskt geni. Det blir ett försök att tuta i folk att klasskillnaderna inte har betydelse. Vilket naturligtvis är gallimatias, bullshit.
Men självklart kan enstaka personer lyckas bli rika utan att ha rika och mäktiga föräldrar. och självklart måste de ofta arbeta hårt. Men det förändrar absolut inget i samhället.
Några direkta nyheter eller hemligheter innehåller boken inte heller och speciellt patetiskt blir det när Breakit, där en av författarna är nyhetschef och den andre journalist, tokhyllar boken.
