En stark borgerlig stat och en stark kapitalistklass präglar USA (plus imperialism), därav vänsterns förståeliga motvilja mot landet. Men det finns även saker som vid närmare eftertanke har en poäng.
Ofta frågas varför den presidentkandidat som fått flest röster totalt i hela landet ändå kan förlora. I korthet och ytterst beror det på att alla delstater i USA har två platser i senaten – stora som små delstater.
Så här: Presidenten väljs indirekt av elektorer. Alla 50 delstater har lika många elektorer som delstatens representanter tillsammans innehar i senaten och i representanthuset (vilka tillsammans utgör kongressen – den lagstiftande församlingen).
Representanthuset har det antal elektorer som motsvarar befolkningens storlek. Skulle alltså enbart dessa välja presidenten, så skulle alltid den presidentkandidat som fått flest röster i hela landet vinna. Men ibland har alltså den nationella förloraren blivit president.
Odemokratiskt? Det beror på hur man ser det. USA är en federation av 50 delstater. Landet är dels en nation där alla medborgare representeras enligt den jämlika demokratiska principen en människa en röst (ungefär, går inte in på detaljer).
Men landet är också en sammanslutning av likvärdiga delstater med olika stor befolkning. I senaten representeras delstaterna jämlikt och demokratiskt av två platser vardera. Man kan jämföra med FN där varje medlemsland har en röst oavsett befolkningsstorlek.
Federationen USA har alltså ett blandsystem. Nationen USA representeras av hela befolkningen i representanthuset, medan delstaterna representeras i senaten. Det är ett sätt att se landet som såväl en enhet som en sammanslutning av mindre delar.
Det är också ett sätt att fördela makten mellan nationen och delstaterna. Makt kan korrumpera och därför har man valt att dela makten mellan de två nivåerna (sedan tillkommer förstås städer och kommuner som lokalnivå).
Den helt riktiga tanken är att olika maktcentra ska balansera varandra. Det positiva syftet är att motverka central maktkoncentration (även om man kan ha olika åsikter om hur det fungerar i praktiken).
Ponera att Norden eller Europa skulle bli en nation. Skulle vi vara nöjda om det nordiska eller europeiska parlamentet fördelades enbart efter varje lands befolkning? Vore det inte en bra idé att också ge varje land en delvis likvärdig representation – som i det amerikanska systemet?
Även i ett enat Norden/Europa (om vi vill ha det) skulle vi ju också behöva motverka alltför stor maktcentralisering. Det handlar dessutom om nationell identitet, att varje land är en egen historisk-kulturell solidaritetsgemenskap. Såväl de individuella människorna som den kollektiva nationen behöver därför representeras i ett slags tvåkammarsystem liknande USA:s.
Delstaterna i USA är inga nationer eller etniska grupperingar, men de har ändå stora skillnader i kultur, historia och identitet. Därför tog landsfäderna som grundade USA det historiska beslutet att ge varje delstat som tillkom samma senatsrepresentation som de ursprungliga tretton kolonierna.
Det finns alltså i det politiska systemet i USA en sund strävan efter maktbalans. Förutom maktfördelningen mellan nationen och delstaterna, fördelades makten även mellan den lagstiftande kongressen, den verkställande presidenten och den dömande högsta domstolen.
Detta har ju visat sig vara ett klumpigare politiskt upplägg. Presidenten är ofta av ett parti, kongressmajoriteten av ett annat. Då blir det svårt för republikaner och demokrater att ena sig. Tanken på maktdelning är bra, men vårt svenska majoritetssystem där en statsminister måste ha riksdagens stöd fungerar vanligen bättre i mina ögon.
En fristående Högsta domstol är också en tanke som verkar bra ur maktfördelnings- och maktövervakningssynpunkt. Men i praktiken utser presidenterna medlemmar i Högsta domstolen enligt de egna liberala eller konservativa preferenserna. Inte så bra.
Den liberala högsta-domstols-medlemmen Ruth Ginsburg dog nyligen, vilket ger högermannen Donald Trump chansen att för lång tid framåt säkra en konservativ majoritet i Högsta domstolen. Tanken om maktfördelning (se Montesquieu) är bra, men i detta fall verkar det inte fungera maximalt (fotnot: Ginsburgs liberalism var delvis inspirerad av Sverige).
Å andra sidan urartade inte den amerikanska revolutionen i det skräck- och terrorvälde som följde på den franska revolutionen. Där koncentrerades makten i toppen med brutala maktstrider som följd. De amerikanska grundlagsfäderna hade en mer realistisk syn på den mänskliga naturen än de radikala franska revolutionärerna.
Makt är alltid farligt, maktbegär måste alltid kontrolleras, och kommer alltid att finnas – det ligger i vår medfödda evolutionära mänskliga natur.
Så maktfördelnings- och maktkontrolltanken i USA är något vi teoretiskt kan lära av, även om den inte i praktiken fungerar maximalt, det har vi lärt oss.
Som jag ser det är maktdelningen mellan centrumet i Washington DC och de perifera utspridda 50 delstaterna det som fungerar bäst. Men för liberala och socialistiska krafter i USA är det i just dagsläget problematiskt.
President Trump dominerar nämligen i små, konservativa, lantliga och lågbefolkade delstater i Mellanvästern och Södern, vilka alltså har två senatorsröster vardera. De blir alltså överrepresenterade bland de elektorer som väljer presidenten. Han kan alltså segra i det kommande valet även om den amerikanska befolkningens majoritet röstar emot honom.
Vidare på maktkontrollstemat. Få människor förstår det amerikanska systemet med rätt till vapeninnehav för alla medborgare. Det är befäst i den amerikanska konstitutionen, grundlagen. Varför undrar människor och ser till de många massakrerna utförda av galna massmördare och kallblodiga terrorister.
Men den goda tanken är att staten inte ska ha våldsmonopol, vilket kan leda till övergrepp mot folket och de mänskliga rättigheterna. ”Ett enat folk kan inte besegras”, ropade folket i Chile mot högerdiktaturen, men det stämde inte. Rätt är att ”Ett beväpnat folk kan inte besegras”. Att folket har vapen är den yttersta garanten för demokratin.
Felet i USA är att de enskilda privatpersonerna har rätt till vapen, och det inkluderar de farliga människor som begår vapenmassakrer. Folket måste istället kollektivt vara beväpnat för att i sista instans kunna försvara folkmakten, demokratin.
Alltså som den allmänna (manliga) värnplikten i Sverige fungerade tidigare. Därför bör allmän könsneutral värnplikt återinföras kombinerat med hemvärn och repmöten. Folkets kollektiva vapenmakt är den i yttersta fall bästa kontrollen av den centrala makten. Demokrati betyder folkmakt, och den makten vilar i slutändan på folkets vapenmakt.
Det finns alltså bra och dåliga sidor i USAs maktfördelningstankar och maktkontrollstraditioner. Men det viktiga är själva grundprincipen. Demokratin måste i sista instans vila på det beväpnade folket.
Hans Norebrink, som har gjort värnplikten som skyttesoldat vid I 12 i Eksjö. Och som läst amerikansk historia och statskunskap under ett tonårigt utbytesår i USAs Mellanvästern (Iowa 1966-67).
# Den Stora Fredens Lag var och är ett irokes-indianskt förbund av sex indianfolk, vilket utgör en av världens äldsta deltagandedemokratier (med stor makt för kvinnorna). Deras förbund inspirerade USA som federal statsbildning, liksom till demokratiska principer i konstitutionen. Dessa bidrag till USAs samhällssystem erkändes av senaten i en resolution 1988.
# 538 elektorer i The Electoral College väljer president och vicepresident. I 48 stater tar vinnaren av folkmajoriteten alla elektorer, undantagen är Maine och Nebraska.
