Roffardirektörerna

En del av roffardirektörerna har drivit sina företag till konkursens rand och kräver statlig inblandning för att rädda företagen. Samtidigt har de avtal om enorma pensioner, de har jättelöner och olika typer av bonusar:

Flera storbolag har kvar enormt frikostiga pensionsavtal till sin högsta ledning. I SEB och Handelsbanken kostar pensionerna till nuvarande och tidigare ledning sammanlagt 3,4 miljarder kronor. Handelsbankens förre vd Arne Mårtensson har ett pensionsavtal värt svindlande 225 miljoner kronor.

Vi är mitt i en kapitalistisk kris av enorma mått, men direköterna de skor sig likförbannat. De har inte för avsikt att vara med och betala för krisen. En kris som de delvis är ansvariga för. De ska ha jättepesnioner, bonusar och höga löner trots att företagen de är chefer på ibland går med förlust.

Pensionsavtalen är rent groteska och kan liknas vid förskingring. Direktörerna får hur mycket pengar som helst i pesnion och behöver inte röra ett finger. Samtidigt som de spekulerat bort våra pengar, snor de åt sig mer av vår pengar i belöning till sig själva för att de spekulerat bort gemensamma tillgångar och insatta medel. Pensionerna kostar ofta mer per år än vad direktörernas löner gör. Systemet är sjukt. Det är ju inte direkt så att direktöerna riskera fattigdom eller arbetslöshet när de slutar på sina direktörsjobb. Så varför de ska ha sådana enorma pensioner övergå mitt förstånd. Det handlar som jag ser det om en roffarmentalitet som götts av den nyliberala ideologiska hegemonin och av kapitalismen som system.

Intressant?
Borgarmedia: SVD, DN, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements
  • Man kan väl se ”direktörerna” som profitmaximerande kapitalister helt enkelt? Formellt är de inte mer än anställda tjänstemän, alldeles som receptionisten eller vaktmästaren, men reellt är de ”personifierat kapital”, och där klasskämpar de till sig en maximal utdelning. Så tolkar jag det i alla fall.

  • Anders_S

    Björn: En väldigt bra tolkning som jag kan ansluta mig till.

  • fanta

    Anders, Du har rätt. Bra skrivet!

  • Medan de rika berikar sig gäller följande.

    I nuläget har vi en katastrofalt tillspetsad motsaägelse mellan det allm änna ekonomiska intresset och det enskilda av det slag som kallas ”fångens dilemma”. Hushållenms pessimism djupnar på goda grunder och medför ett snabbt fall i konsumtionen, vilket drappar företagen med nedläggelser och än säömre utsikter som följd osv i en ond cirkel. Samtidigt går det upp för allt fler att den ingrodda föreställningen att vi lever i ett välfärdssamhälle med rejäla trygghetsnät helt enkelt är falsk. Den arbetslöse och den sjukskrivne finner att han får sin ersättning indragen vid minsta förevändning och därmed blir blåst på de pengar han inbetalat till försäkringssystemen, och spocialbidrag uteblit om man hare så mycket som en påse havregrynhemma. Det finns alltså numer ingenting som sytoppar fallet, om man råkar illa ut. Ungefär vilken helt normalt svensk kan i dagens läge snabbt störta ner från en normal och betryggande ekopnomi till ren fattigdomsmisär av det slag vi förknippar med tredje världen. Efterhand som detta går upp för allmänheten, reagerar denna rationellt med ett alltmer extremt sparande, vilket försträrker den onda cirkel jag talat om. Det är en katastrofsituation för svensk ekonomi. Jag förutsäger en brant kris för detaljhandeln.

    I rådande läge är skattesänkningar rena giftet för ekonomin. De ger ingen stimulans, eftersom pengarna således går raka vägen till privat sparande, medan däremot de offentliga finanserna ytterligare försvagas med ytterligare nedskärningar och ytterligare fördjupad kris som följd. Anders Borg har rätt i att statens finanser bör vara i ordning, men då skall han dra konsekvenserna därav och mots’ätta sig skattesänkningar. Det gör han emellertid inte, varför? Därför att han är POLITIKER och således intellektuellt korrumperad; honom kan man inte lita på.

  • Det är väl det där: Den som har mest pengar när han dör har vunnit!!