Inte bara färre utan också sämre. Det är lätt att konstatera. I US-amerikanska (läs gärna boken From Welfare State to Real Estate av Kim Moody, The New Press 2007) eller latinamerikanska städer utan reglering av bostadsbyggande och hyrespriser finns det ett konstant underskott av bostäder för fattiga. Resultatet är illegala kåkstäder, tältstäder och boende på campingplatser.
Det är också så att en fri och oreglerad bostadsmarknad resulterar i att bostadskvaliteten sjunker. Fastighetsägare ocgh byggherrar satsar i det läget inte på kvalitet, för då minskar profiten (vinsten). För att maximera profiten byggs så billigt som möjligt och vi får sämre och mindre lägenheter.
Med en fri bostadsmarknad blir situationen i Sverige snart den som rådde i början av förra århundradet. Med bostadsbrist, kåkstäder och undermåliga bostadsförhållanden. Och det blir arbetarklassen som kommer att drabbas av detta. Inte de rika. En fri bostadsmarknad innebär alltså även det en nyliberal omfördelning av resurser från fattig till rik.
En anna följd av fri bostadsmarknad är en ökad segregation där olika klasser alltmer kommer att leva i sina egna områden. Klassrörlighet och samma möjligheter för alla blir något som inte längre kommer att finnas på kartan annat än i undantagsfall.
Läs också:
- Avskaffa bostadsköerna – cynism på högsta nivå
- Marknadshyror ger färre hyresrätter
- Försvara allmännyttan
- Regeringen backar igen – nu om bostadspolitiken
- Fri hyressättning innebär inga bostäder till fattiga
- Ökad segregation är resultatet av marknadshyror
- Peter Wolodarski ägnar sig åt propaganda
- Konsekvensen av borgarnas bostadspolitik
- Fastighetsägarna i Stockholm vill tjäna mer pengar
- Konsekvensen av marknadshyror
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bostadsmarknad, Marknadshyror, Bostäder, Klasskillnader, Bostadspolitik, Klass, Ekonomi, Nyliberalism, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Enligt Manuel Castells: The city and the grassroots, upptäckte man redan i slutet av 1800-talet att den växande storstaden är monopolistisk. Dvs precis som på vilken monopolistisk marknad som helst lönar det sig bättre att höja priset istället för att producera mer. Och det som är monopolitiskt är markägandet. Mark kan det inte produceras mer av bara för att priset höjs. Och mark är oundvikligen en inputvara i stadsbyggnad.
Alltså beslöt nästan alla i-länder i början av 1900-talet att organisera allmännyttiga bostadsföretag med politiskt uppdrag att bygga på och strunta i lönsamheten. Detta helt oberoende av politiska majoritetsförhållanden. Konservativa, liberaler och socialister var eniga eftersom verkligheten var otvetydig.
Det var bättre kvalitet på politiken på den tiden, verkligheten gällde för något och var inte bara postmodernistiska berättelser, även om man hade olika klassintressen ibland.