Jag har tidigare skrivit om jämlikhetsdata som ett verktyg i kampen för ett mer jämlikt och jämställt samhälle. Men en sak är viktig. Jämlikhetsdata kan fungera som ett verktyg, men ett verktyg måste användas på rätt sätt för att en förändring ska komma till stånd. I ETC skriver Rikard Warlenius om just detta:
Samtidigt bör vi ställa rimliga förväntningar på vad den kan ge. Ökad kunskap är ett bra första steg till förändring, men skapar ingen förändring i sig. Att USA och många andra länder har bättre statistik över etnisk ojämlikhet innebär inte nödvändigtvis att ojämlikheten är mindre där än här.
Statistik som bygger på självidentifikation är också förknippad med metodproblem. Etnicitet och religion är svårfångade kategorier. Mamma finsk kristen, pappa irakisk ateist, uppvuxen i Sverige: vad är jag då? För att inte tala om hur många kategorier för könsöverskridande och sexualitet som används. Det finns risk för att kategorierna blir många och små, alternativt att undersökningarna själva förstärker kategorier och skillnader.
Det finns en mängd olika orsaker och anledningar till diskriminering, men ojämlikhet finns även om diskriminering inte föreligger. Som Warlenius skriver:
Men huvudpoängen är att ren diskriminering bara förklarar en liten del av de skillnader som jämlikhetsdata kan väntas upptäcka och av den ojämlikhet som vi redan vet ökar i hela samhället. Inkomstklyftorna i Sverige ökar mest i hela OECD, de ökar i 286 av 290 kommuner, och enligt LO tjänar en storbolags-VD 55 gånger mer än en industriarbetare.
Vill man vända den trenden finns inga diskrimineringslagar att stödja sig på: då gäller det att mobilisera till kamp. Och det underlättas av att framhäva det som förenar människor i deras förhållande till produktionsmedlen, det vill säga klasstillhörighet.
Jämlikhetsdata ger oss alltså ett redskap för att se orättvisor i samhället såsom klassorättvisor, ojämlikhet mellan olika grupper, ojämställdhet osv. Men det är inge lösning. För att komma åt problemen med ojämlikhet krävs organisering och kamp. Det behövs ny organisering och ny kamp. Nya folkrörelser, fackföreningar och partier. De gamla har förfallit till oanvändbarhet som Vänsterpartiet eller de flesta så kallade tjänstemannafacken eller så har de gett upp. Ibland har de blivit integrerade bitar av den kapitalistiska staten som exempelvis det socialdemokratiska partiet och IF Metall.
Kamp och organisering är det som behövs för att jämlikheten i samhället ska öka, för att orättvisorna ska minska. Detta oavsett om vi har jämlikhetsdata eller inte.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Välfärd, Rättvisa Jämlikhet, Jämlikhetsdata, Klasskamp, Organisering, Rikard Warlenius, ETC, Folkrörelser, Partier, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Klass, Jämställdhet, Antirasism, Samhälle, Politik
