När de socialdemokratiska Första maj-tågen på 30-talet började inlemma den blågula flaggan i de tidigare enhetligt röda fanborgarna så motiverades det med att nationalism och internationalism inte var varandras motsatser. Per Albin Hansson gick såpass långt att han redan 1926 hävdade att den ”gode patrioten blir också en god internationalist”.
Sanningshalten i det påståendet kan vi diskutera vid något annat tillfälle. Vad vi däremot kan konstatera är att liknande tankar nu på allvar börjat befästa sig inom den samtida nationalistiska högern. Från fascistiska terrorister som odlar sitt rasistiska hat på internationella nätforum till högerpopulister som bygger nätverk i parlamentsgrupperna i Bryssel; nationalisterna har blivit internationalister. Detta är ett fenomen att ta på djupaste allvar.
Samtidigt går vi till EU-val i en valrörelse som är så nära travesti en valrörelse någonsin har varit i det här landet. Sällan har väl budskap haft så lite med innehåll att göra. Centerpartiet säljer in sin tillväxtdyrkan som vore det frågan om grön omställning, Miljöpartiet säger ”klimatet kan inte vänta” samtidigt som deras faktiska politik som regeringspartner säger det rakt motsatta. Socialdemokraterna nöjer sig med lite allmänna värderingsord om ”klimatansvar” och ”barnbarn” och Kristdemokraterna lanserar den obegripliga sloganen ”Make EU Lagom Again” samtidigt som ledamoten Lars Adaktusson röstar emot aborträtten till och med när det gäller tioåriga våldtäktsoffer. Lagom indeed …
Så det är kanske inte så märkligt att människor känner bristande entusiasm. Därför är det lockande när debattörer och opinionsbildare på vänsterkanten lanserar sofflocket som en motståndsform. EU är en djupt odemokratisk institution skapad för att genomdriva en hårdför nyliberal politik, som flyttar makten från demokratiskt valda organ till överstatligt onåbara, som verkar för att trycka ned löner och villkor för flertalet och ytterligare berika de redan alldeles för rika. Så långt har röstskolkarna och Swexitförespråkarna rätt. Var det brister är i perspektiven på hur vi gör motstånd. För tanken på att kopiera den brittiska lösningen och försöka åstadkomma ett Swexit via förhandlingsbordet lockar idag inte många.
Låt oss vara realistiska. EU-institutionerna är inget bålverk mot antidemokratiska strömningar. Tvärtom skulle en stark reaktionär höger trivas bra med att driva igenom sin rasistiska, kulturkonservativa agenda på europeisk nivå inom alla de ramar EU-projektet sätter upp. En röst på en nog så vettig kandidat garanterar inte att någonting blir bättre – men att lämna walk over till en alltmer aggressiv höger är att garantera försämringar. Att stanna på sofflocket i protest är bara en idealiserad form av politisk apati. För en utebliven vänsterröst är en framsläppt högerröst. Det finns inget annat sätt att beskriva situationen.
Lågt valdeltagande är inget slag underifrån utan ett budskap till eliterna att de kan fortsätta verka ostört. Deras ordning klarar sig fint med demokratiskt underskott. Det finns länder över hela världen där högerregeringar styr mandatperiod efter mandatperiod, trots att halva befolkningen bojkottar valen. Faktum är att högern sällan behöver demokrati för att utöva makt. För vänstern däremot, är demokrati essentiellt.
Så använd din röst och lägg den på Vänsterpartiet, men inse också att det inte på något sätt är nog. EU-motstånd är av nöden, vad vi behöver diskutera är vilka former motståndet bör ta.
För när till och med nazister börjar inse styrkan i internationalism skall inte vi ligga på sofflocket utan hålla liv i det som genom alla tider varit vänsterns viktigaste styrka – den internationella solidariteten. Och att ta solidaritet på allvar innebär också att inse att det inte rör sig om ett sinnelag. Solidaritet är inte detsamma som sympati utan en form av politisk praktik. Att samordna kamp och organisera det gemensamma intresset utan respekt för nationella gränser och språkliga barriärer. Om det går att göra i de rödgröna partikorridorerna i Bryssel är det bra, men måste också göras på tusen andra sätt i alla upptänkliga forum. Internationalism må vara det nya svarta, men det kommer alltid att vara det evigt röda.
Ursprungligen ledare i tidningen Internationalen.
Läs också: ”EU kan inte reformeras inifrån”
