Statsministern håller tal till nationen. Ett tal med dubbelt skärpedjup nu när vi befinner oss i början av en global pandemi och en långvarig ekonomisk nedgång. Då passar ord om att stå starka tillsammans, göra sin plikt, visa solidaritet. Samtidigt ligger det nära till hands att möta budskapet med cynism. Att påpeka hur illa rustat vårt samhälle faktiskt är för kriser. Fnysa åt honnörsorden eftersom de så dåligt överensstämmer med den politiska verkligheten. Här gapar ju näringslivet, som nyss protesterade mot varje skattekrona, efter enorma stöd från staten samtidigt som de varslar fotfolket och planerar miljardregn över aktieägarna. Var finns överhetens pliktkänsla någonstans?
När Löfven säger att corona drabbar alla lika är det ju verkligen en sanning med modifikation. Corona drabbar kanske våra kroppar lika, oavsett vår sociala ställning, men den slår inte likadant. Dess börda känns som mest på redan tyngda axlar. Inte minst inom vården där bördan redan är så svår att en vanlig influensasäsong anstränger resurserna till det yttersta. Att svensksomalier i Stockholm drabbats extra hårt av dödsfall pekar mot hur socialt snedfördelad utsattheten är. För den som delar lägenhet och saknar fast lön är det inte möjligt att sätta sig själv i karantän. Var finns solidariteten när välbeställda villaägare flyger på skidsemester trots alla påbud att stanna hemma? Cynism finns å andra sidan i överflöd i vår tid. Den sarkastiska axelryckningen åt hur stort glappet är mellan politikens förpackning och dess innehåll är oftare en väg till upphöjd apati än till engagemang.
Därför ska vi inte avfärda de stora orden utan tvärtom ta dem på det djupaste allvar. Talet till nationen berättar om aspekter som vi ser i samhället redan idag. Solidaritet i praktiken; fantastiska exempel på människors självorganisering, för att gemensamt avhjälpa materialbristen på det lokala sjukhuset, för att bistå grannen i riskgrupper med matinköpen eller elever med studierna när de måste plugga hemifrån. Kort sagt spontant ordnade insatser för att täcka upp för alla de strukturer som samhället saknar.
Talet till nationen förpliktigar – och det är bra. Vi ska alla känna att vi är involverade, att vår insats är betydelsefull. Det visar redan den ekonomiska nedgången. Alla samlade arbetsinsatser, hela den vardagliga konsumtionen, det är det som håller samhällsmaskineriet igång. Stannar vi hemma och slutar med våra vardagsinköp skakar det allra högst upp i de finansiella elfenbenstornen. Några veckors konsumtionsstrejk och hela systemet är hotat. Nu syns vår makt, om än bara som en negation. Vi är alla samhällsbärande funktioner. Det är dags att det börjar synas i den förda politiken.
För Löfvens tal berättar om samhället vi skulle kunna ha. Om vi talar i termer av plikt så finns det nu en utbredd acceptans för en annan slags politik. Nedgången är redan här. När kvartalskapitalismen återigen visar att den inte ens förmår ställa in vinstutdelningar så finns ett tillfälle att slutligen göra upp med den. Till och med borgerliga opinionsbildare upprörs över ett system som i nödens stund låter kortsiktig profit gå före precis allt annat. När hela samhället befinner sig i kris ser vi vilken som verkligen är den tärande sektorn. Det som gynnar kapitalet gynnar inte oss.
Hela samhällsstrukturen skriker efter stimulans, upprustning och omfördelning. Låglöneträsket behöver regleras upp för att minska utsattheten, bostadspolitiken måste göras om för att människor ska kunna bo till en rimlig kostnad, inte bara för individens utan för hela samhällets skull.
Vi vet att Löfven aldrig skulle backa upp sina ord med den politik som krävs. Den politik Löfven antyder men aldrig kommer vara beredd att konkretisera kan idag bara bedrivas ur opposition. Det faller på oss att kämpa för den.
En ledare från tidningen Internationalen.
