Resurser som alltmer hamnar i ett finansiellt kretslopp där produktion inte spelar nån roll. Eller i fastigheter och statusföremål. Eller i annan rentierverksamhet. Eller i gåvor till politiker och kompiskapitalism. Sånt har vi sett förr och det brukar vara förknippat med ekonomisk nedgång.
Det säger ekonomihistorikern Bas van Bavel, som har undersökt Irak på 500-900-talen, Norditalien på 1100-1500-talen, och Holland på 1300-1700-talen. (Boken kan laddas ner som pdf här.)
Det finns klara paralleller, och det finns klara paralleller till den värld vi lever i idag.
Alla de här länderna blev rika på att tekniken utvecklades så att det blev mer att dela på, och på att marknader för konsumtionsartiklar utvecklades så att det blev lättare att dela. Det sistnämnda innebar också att inlåsningen i traditionella under- och överordningsmekanismer luckrades upp och att människor blev friare att bestämma över sig själva och förhandla om sitt bidrag. Irak på 600-talet, Norditalien på 1200-talet och Holland på 1400-talet var den tidens välfärdsstater, där livet även för underklassen var bättre än det någonsin hade varit förut.
Emellertid stannade det inte där. Marknadernas spridning, som först bara hade gällt konsumtionsvaror och hade varit nästan entydigt positiv, började efter någon tid också beröra produktionsfaktorerna – arbete, jord och kapital. Detta var mer tvetydigt och började skapa nya beroenden. När arbete, jord och kapital började kunna köpas och säljas kunde det livsnödvändiga snabbt åsidosättas till förmån för det frivola så snart någon hade pengar nog att göra detta. Ojämlikheterna började växa igen, och fattigdomen förvärras. Därmed också produktionsförmågan eftersom de fattiga förlorade förmågan att delta i den.
Skälen till att sånt skapar ökad ojämlikhet är åtminstone två.
- Varje transaktion på marknaden kan liknas vid en förhandling, och den som är rikast har alltid ett förhandlingsövertag. Som gör att övertaget växer varje gång det förhandlas.
- Efterhand som lönsamma transaktioner sker växer det samlade kapitalet, utan att för den skull marknaden nödvändigtvis behöver öka – denna beror ju också på hur mycket vanligt folk har råd att köpa och inget säger att de har råd med mer bara för att kapitalisterna får större egendom. Avkastningen per kapitalenhet minskar därför, och alltmer kapital tas ut ur den produktionsapparat där de flesta har sin försörjning.
Detta blev också följden av den industriella utveckling som började i England på 1700-talet, säger van Bavel. Framemot slutet av 1800-talet hade faktormarknaderna även där börjat få övertaget, med de gamla vanliga problemen som följd. Det var inte bara revolutionärer som Lenin och socialdemokrater som Rudolf Hilferding som var oroade över detta; det var även liberaler som John Maynard Keynes och konservativa som Gustav Schmoller och den norske politikern och ekonomen Torkel Aschehoug – det som framför allt oroade dem, och många många andra, var hur finansbranschen, dvs kapitalmarknaderna, tog kontroll över verkligheten och orsakade kaos i produktionen.
De politiska följderna av detta finns beskrivna i en klassiker, Karl Polanyis Den stora omdaningen. Polanyi skildradede den marknadifiering av jord, arbete och kapital som alltmer fick svängrum under industrisamhällets tillväxt, och de försök som olika krafter i samhället gjorde för att kontrollera denna och göra den mindre skadlig.
År 1944 hade dessa olika samhällskrafter samlat sig så pass att de kunde sy ihop ett beslut om att återföra resurserna till produktionen. Finansmarknaderna tyglades, och arbets- och jordmarknaderna sattes under politiskt förmyndarskap. Två världskrig, revolutionen i Ryssland, de revolutionära rörelserna i Kina och Indien, samt starka arbetarrörelser i systemcentrum tvingade helt enkelt makten att göra något för att hindra systemets undergång.
Emellertid är vi nu där igen – beslutet från 1944 var inte hållbart i evighet, tyvärr. Återigen har faktormarknaders explosiva tillväxt satt systemet i gungning och hotar den realekonomi som den stora majoriteten lever av.
Marknadseuforin från 90-talet är visserligen slut, om inte annat borde den ha dött i finanskrisen 2007-2009. Men praktiken har inte förändrats särskilt. Kanske den till och med har förvärrats. Stater delar numera, med epidemin som förevändning, t.o.m. ut gåvor till företag som dessa är helt fria att spekulera på börsen med och göra kapitalmarknaden ännu mer autonom, ännu mer tyrannisk.
I brist på välorganiserat motstånd från vanligt folk kommer praktiken inte heller att förändras märkbart. Och den atlantiska världen kommer i så fall att sjunka ner i samma ekonomiska förlamning som Irak på 900-talet.
Jan Wiklund, ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.
