Tanken var rätt listig; att upprepa det lyckade tricket från inskränkningen av strejkrätten 2018. Först en utredning som lägger fram förslag som facken absolut inte ville ha (och gärna får ställa till liv om) sedan se till att fack och arbetsgivare blir eniga om ett lagförslag som regeringen kan göra till sitt eget.
Januariavtalet uppfyllt, samarbetspartierna nöjda och risken för konflikter med de fackliga ledningarna desarmerad. Rätt länge såg det också ut att gå vägen. Hade det inte varit för att ett antal LO-förbund hårdnackat försvarat turordningsregler och begreppet ”saklig grund” och att det uppenbarligen fanns en opinion på arbetsplatserna mot att försvaga anställningsskyddet, skulle avtalet mellan PTK och Svenskt Näringsliv redan varit på väg till riksdagen för att bli lag.
Nu sprack planen när LO:s representantskap avvisade PTK-avtalet. Och orden var skarpa: ”Vi kommer tillsammans att använda alla till buds stående medel för att nå våra mål om bättre villkor för LO-fackens medlemmar.”
I skrivande stund har både de som kallar sig Facken inom industrin och Kommunal slutit löneavtal. Det innebär att dessa förbund nu släppt LAS-frågan till politikerna genom att avhända sig det viktigaste av de till buds stående medlem: strejken.
Teoretiskt finns möjligheten till politisk strejk kvar men om facken vill hålla sig inom lagens ramar handlar det då om korta närmast symboliska aktioner, i och för sig en otroligt viktig markering och ett viktigt sätt att flytta ut debatten på arbetsplatserna. Men dessa fack har inte nuddat vid tanken om att ta strid i frågan om vårt anställningsskydd. Tvärtom sa IF Metalls Marie Nilsson att det var ett bra innehåll i PTK-avtalet och att det var tråkigt att LO inte var med. Samma avtal som sju av LO:s förbundsordföranden kalla t”en krigsförklaring mot LO och alla medlemmar i ett LO-förbund.”
Genom att tillsätta en ny utredning baserad på PTK/SN-avtalet gör regeringen ett nytt försök att ta sig ur rävsaxen och få någon annan att fatta ett beslut som är impopulärt i breda kretsar – inte minst bland dem som ännu är socialdemokratiska kärnväljare. Troligen hoppas Löfven att hans gamla underhuggare i IF Metall ska göra grovjobbet och få LO med på båten till slut. IF Metall har länge agerat trojansk häst i fråga om anställningsskyddet. Våren 2014 sa Nilssons företrädare på ordförandeposten, Anders Ferbe, att han var beredd att förhandla om turordningsreglerna och att ”alla anställda ska lära sig så mycket att de kan söka och få sitt eget arbete”, något som givetvis togs emot med öppna armar av Svenskt Näringsliv. Att byta medlemmarnas kollektiva rättigheter och makt på arbetsplatsen mot individuell ”kompetensutveckling”, det vill säga enskilda individers förmåga att konkurrera hårdare med varandra om jobben, har varit den refräng som sjungits i kör av den fackliga högern med IF Metalls och Unionens ledningar i förstastämman.
Även om ett antal förbund än så länge håller emot vet vi hur det gick i frågan om strejkrätten. Efter att ha tagit till rejäla brösttoner kovände då även de mest kritiska förbunden och satt stilla i båten när LO:s styrelse godkände inskränkningarna. Personalunionen mellan de olika förbundens toppar och SAP är nästintill total och LO:s ordförande sitter även med i partiets verkställande utskott och har alltså där redan deltagit i besluten om anställningsskyddet.
Vänsterpartiets ledning har hittills varit konsekvent med sin linje: om regeringen lägger fram ett förslag som inte godkänts av LO kommer de att lägga misstroendevotum mot regeringen. Även om det sätter press på socialdemokraterna finns det en hake. Det är inte en försvagning av de arbetandes rättigheter som är måttstocken om V lägger misstroendevotum eller ej. Ansvaret läggs istället på LO-ledningen, det är deras bedömning som ska styra partiets ställningstagande i riksdagen. Med Löfvens nya taktiska grepp är det inte alls osannolikt att LO hoppar på vagnen och till slut köper ”det mindre onda”. Ska då V släppa fram en sådan maktförskjutning på arbetsplatserna bara för att den fackliga byråkratin sagt OK?
Läget i riksdagen är som det är och inget garanterar heller att ett misstroendevotum skulle förbättra det. Som vanligt är det upp till oss själva att försvara våra gemensamma intressen. Vad som nu framförallt behövs är största möjliga mobilisering på arbetsplatserna för att skapa ett tryck, både på direktörerna, politikerna och de egna fackliga ledningarna. Här kan Vänsterpartiet med sina tusentals medlemmar inom de olika förbunden göra en väldig nytta, faktiskt större än i riksdagen. Men det brådskar.
Lars Henriksson, ursprungligen publicerad i Internationalen.
Läs också: Fackens väg framåt efter las-kraschen
