Först skrev Johan Lönnroth i Flamman att han minsann kan arbeta utomparlamentariskt trots att Vänsterpartiet sitter i parlamentet. Ingen har ifrågasatt den möjligheten. Allra minst Lars Henriksson och Peter Widén som Lönnroth hävdar att han polemiserar emot. Sen skrev Per Sundgren att vi inte kan överge det parlamentariska arbetet för några fluffiga mål i framtiden. Ingen har heller föreslagit det. Speciellt inte Widén och Henriksson.
Henriksson och Widén argumenterar för att arbete i parlamentet och i folkrörelser är samma kamp. De menar att framgångar i parlamentet inte kan nås utan folkliga krav och folkrörelser som för fram dem och ger uppbackning till parlamentarikerna. Detta är jag övertygad om att Lönnroth och Sundgren håller med om. Utan detta stöd från folk i folkrörelser och på gatan går det som för Syriza i Grekland när de hamnade regeringsställning. Åt helvete.
I Sverige har vi mycket svaga så kallade folkrörelser. Egentligen finns det inga utan de som kallar sig folkrörelser är odemokratiska organisationer som styrs av byråkrater och politruker tillhörande ett parti som idag saknar massförankring, socialdemokraterna. Därför behöver arbetet i folkrörelser och för att demokratisera folkrörelser vara prioriterat framför arbete i parlamentariska församlingar. Detta borde även Lönnroth och Sundgren hålla med om men jag undrar om de gör det.
Förhandlingar och kompromisser blir helt enkelt bättre om det finns kraft att sätta bakom de krav som Vänsterpartiet för fram. Kraft i form av kamp på gatorna, strejker, hyresstrejker, massdemonstrationer, blockader osv som leds av demokratiska folkrörelser med stort stöd och många medlemmar. Utan detta kommer Vänsterpartiet att lämna alla förhandlingar som förlorare. Alla förhandlingar kommer att innebära arbetarklassen förlorar. Det krävs en förhandlingsposition där det föreligger ett hot för att uppnå framgång,. Kapitalets företrädare har alltid ett hot bakom sina krav. Lägga ner fabriker, flytta kapitalet och vinsterna utomlands så att skatteintäkter uteblir, låta bli att investera osv.
Det som behövs för att kunna nå framgång i ett parlament är inte bara regeringsmakt och inflytande. Det behövs också något som kan ifrågasätta kapitalets makt och hota med protester och åtgärder mot denna makt. För att det ska var möjligt krävs starka och demokratiska folkrörelser. Det tror jag även Lönnroth och Sundgren kan förstå. Därför måste det vara prioriterat att demokratisera, bygga upp, stärka och skapa folkrörelser. Framför att bygga upp parlament. Med starka folkrörelser följer också parlamentarisk framgång.
Att prioritera folkrörelsearbete i förhållande till parlamentariskt arbete innebär inte att arbetet i parlamenten får försummas. Men det är skillnad på att säga att vi ge stöd till en regering som består av S-L-C-V än att säga att vi ger stöd till en regering som gynnar arbetarklassens intressen. Det första alternativet innebär att förhandlingsmöjligheterna försvinner innan förhandlingarna ens börjat. Det viktiga är politiken, inte vilka partier som sitter i en regering. Att det finns en förhandlingsmöjligheter är också viktigt. För annars går det inte att uppnå nåt. Med starka folkrörelser går det också att sätta kraft bakom kraven. Då går det att uppnå nåt. Utan detta är det bara munväder och trixande. Rent konkret kan det i slutändan bli att så att det måste bli ett stöd till det minst onda, det minst dåliga.
Om en sådan regering vill att även Vänsterpartiet ska vara med är det naturligtvis något som borde beaktas. Återigen utifrån vilken politik denna eventuella regeringen skulle kunna tänkas föra. Om det handlar om en arbetarfientlig politik så bör Vänsterpartiet inte sätt sig i en sån regering, Om alternativet är en ännu sämre regering bör Vänsterpartiet dock ge stöd till bildandet en regering med den minsta dåliga politiken.
Istället för att hitta på åsikter hos personer på det sätt som Sundgren och Lönnroth gjort när det gäller Widén & Henriksson borde de kanske istället läsa vad de faktiskt skriver. Istället för ta en strid mot påhittade väderkvarnar kanske de skulle fokusera på vad som faktiskt förs fram.
Parlamentarisk vänsterpolitik utan stöd från folkrörelser är helt enkelt inte möjlig. Det har Lönnroth och Sundgren helt uppenbart inte förstått.
Läs mer:
- Riktning, inte inflytande, är avgörande i ett koalitionsbygge
- Folkrörelser krävs för att parlament ska kunna ta radikala beslut
- Vänsterpartiet står inför ett avgörande vägval
- Vänsterpartiet leds in på fel väg av partiledningens drömmar om att ingå i regeringen
- Vänsterpartiet – ett parti på ”klasskampens grund”?
- Vänsterpartiets parlamentariska fixering
- Vänsterpartiets parlamentariska blindhet
- Att vela eller inte vela – det är frågan?
- Vänsterpartiets jobb är inte att förhandla med liberaler – det är att stärka folkrörelserna
- Profitjaktens slut står inte på agendan efter valet
- V:s parlamentariska politik har i alla fall aldrig hindrat mig från att arbeta i folkrörelsen
