MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har publicerat en utredning om konspirationsteorier, föranledd av diverse konspirationsteorier angående covid-19, och skriven av idéhistorikern prof Andreas Önnerfors. Dess fördel är att den gör klart att sånt inte är något som florerar i undervegetationen bland underdogs utan också i statliga kretsar. Samt, får man förmoda, folk som vill ligga väl till där.
Konspiration enligt Önnerfors
Man kan känna igen en konspirationsteori. Den innehåller beståndsdelar från bilden ovan. Kärnan är att när något olämpligt händer så beror det aldrig på tillfälligheter, dåliga rutiner, slarv, dålig organisation, klasskillnader, sociala fällor eller på att ”maskinen har råkat i olag” som Wigforss uttryckte det, utan alltid på att någon är Ond och avsiktligt ställer till jävelskap. Konspirationsteoretikern ägnar sig åt moralpositionering. ”Vi” är de Goda, som ska straffa de Onda och rädda det stackars Offret. Ont och gott blandas avsiktligt samman med sant och falskt, som MSB:s utredning uttrycker det.
Utredningen nöjer sig med att slå fast att detta inte är bra. Det är lätt att se varför. Om mänskligheten delas upp i Goda och Onda måste ju de Onda med nödvändighet förintas. Det krävs en ”endlösung”. Det blir omöjligt att föra en vettig diskussion under sådana omständigheter.
De statliga konspirationsteorierna går oftast ut på att inhemsk opposition styrs av ”främmande makt”. Tyvärr är det enda exemplet som utredningen anger USA:s demokratiska partis idé om att Trump vann valet 2016 tack vare ryska konspirationer. Annars är ju just konspirationsteorier med ryssar i huvudrollen ganska vanliga, se t.ex. Paul Robinsons och Matt Taibbis sammanställningar. Medan högerpopulister fantiserar om muslimer och judar är ryssar så att säga liberalers favoritskurk. Vänsterns är givetvis USA.
Men med detta sagt blir det också tydligt att konspirationsteorierna måste kompletteras. Enligt konspirationister behöver man inte vara medveten om att man ingår i en konspiration. Både Moskvarättegångarna och McCarthyismen ägnade sig också åt tankefiguren ”spela i händerna på”. I och för sig oskyldiga människor blev enligt dem sig själva ovetande de Ondas verktyg genom att föreslå sånt som gick de Ondas väg. Det är t.ex. så DN eller SvD resonerar: att exempelvis föreslå ett neutralt Sverige gagnar Putin, det är därför Ont, och den som föreslår det är landsförrädisk.
Vilket är det psykopatiska sättet att resonera på: antingen har man ett överläge, eller också ett underläge. Det som gagnar en person eller grupp måste med nödvändighet skada alla andra. Världen är ett nollsummespel. Att det kan finnas sånt som alla tjänar på, t.ex. samarbete, är obegripligt enligt det sättet att tänka.
Slutligen: vad kan det bero på att konspirationism blivit så vanligt att offentliga organ ser sig tvingade att bemöta dem? Jag kan se tre orsaker.
Det första är att vår del av världen riskerar att förlora det enorma övertag den har haft sen ungefär 1820. Delvis på grund av lättsinne – t.ex. föreställningen att om man låter marknaden härja som den vill blir allt bra. Och delvis på grund av helt rimliga krav från resten av världen. Detta håller på att skrämma slag på inte bara rena psykopater som inte kan föreställa sig ett annat läge än herre eller slav, utan också på den nordatlantiska överheten som har vant sig sen tvåhundra år att kunna härja som den behagar. Att de inte längre kan det måste enligt dem bero på att några Onda personer jävlas med dem. Och sånt sprider sig, enligt lagen om att fisken ruttnar från huvudet.
Det andra är den ökade ojämlikheten (som i och för sig är en del av samma komplex). Samhället håller inte längre samman; allsköns misstankar om vad ”de andra” håller på med kommer därför lätt i svang.
Och det tredje, konstanta, är att moralpositionering delvis är naturligt (det är evolutionärt bra att känna igen folk som fuskar), men också ständigt propageras av media som inte kan föreställa sig att något bara blir utan alltid måste ha en ”skyldig”.
Vilket är då det rimliga sättet att förhålla sig till kalamiteter och katastrofer? De klassiska politiska ideologierna kommer nära. Enligt dem handlar det just om att ”maskinen råkat i olag” och behöver reformeras. De är förvisso inte eniga om hur, eller ens om vad olaget är, men det är ändå ett konstruktivt förhållningssätt. Det handlar inte om att vissa människor är ”onda” och bör utrotas, det handlar om reformer, ibland radikala sådana, av vårt institutionella sätt att förhålla oss till varandra. Sen kan visserligen en del människor bekämpa nödvändiga reformer med näbbar och klor av kortsiktigt egoistiska skäl, men det innebär inte att de måste utrotas, bara att deras makt måste neutraliseras.
Gärna genom att man mobiliserar motmakt från dem som mest omedelbart tjänar på en förändring.
Jan Wiklund
