En ung forskare tröttnar på intrigerna och inskränktheten vid en institution vid Uppsala universitet, går ut genom dörren och börjar arbeta inom hemtjänsten och studera till sjuksköterska. Där har ni handlingen i Linn Spross roman Vård, skola och omsorg.
Att författaren själv gjort samma resa gör naturligtvis det hela extra intressant. Men det är också en rappt skriven berättelse fylld av intressanta iakttagelser och funderingar, humor och snygga formuleringar (någon särskilt fängslande intrig bjuds det dock inte på).
Eftersom jag själv har en massa universitetserfarenheter gillar jag särskilt den elaka, men långt ifrån orealistiska, skildringen av den miljön. Men Spross ger också en tänkvärd bild av omsorgsarbete – även om vissa säkert kommer att reta sig på att det filosoferas väldigt mycket, medan sådant som lön och arbetsvillkor knappt nämns alls. Men det skriver ju andra desto mer om.
Jag tycker också att det är intressant att Spross tydligt framställer sig själv som medelklass. I de kretsarna ges det ju sällan uttryck för klassmedvetenhet (åtminstone inte medvetet och explicit).
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på litteratur och klass. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
