Det är inte ofta politiker erkänner att dom har haft fel. Men ibland blir det till ett större intellektuellt projekt. Luiz Carlos Bresser-Pereira, Brasiliens finansminister 1987 och civilminister 1995-98, och delansvarig för Brasiliens liberalisering och anammande av NPM-metoder, funderar över det kaos han och hans politiska generation ställde till med.
Till en början konstaterar han att ett kapitalistiskt samhälle kan vara liberalt eller vad han kallar ”developmentalistiskt”. Det är svårt att hitta en bra översättning av det ordet, men det är tydligt av hans exempel att han menar att staten tar en aktiv del i att styra den industriella utvecklingen så att den gynnar hela landet även för framtiden. Exempel är Västeuropa och Japan under efterkrigstiden, eller Brasilien från 1930 fram till militärkuppen 1963. Eller Kina idag. Medan liberal i hans språkbruk är att man låter kapitalisterna göra som dom vill, eller låter ”marknaden” styra, som det eufemistisk heter.
Detta ska tydligt skiljas från den statsstyrda ekonomin, menar han, dvs när staten byråkratiskt försöker bestämma allt via stalinistiska femårsplaner.
Bresser-Pereira föredrar numera tydligt den developmentalistiska varianten:
Developmentalismen är mer förenlig med demokrati än vad ekonomisk liberalism är; även om allmänintresset och folkmajoritetens intressen inte är desamma, är de inte lika olika som allmänintresset och kapitalistklassens intressen. De senare är idag främst dess ständigt ökande rentiärsegments intressen.
Developmentalism
Developmentalistisk kapitalism kräver emellertid en proaktiv regering som styr stödd på en developmentalistisk klassallians, menar Bresser-Pereira. Sådana klassallianser förändras ständigt, vilket var orsaken till att den developmentalistiska utvecklingen bröts på 70-80-talen. Det behövs inte bara att en folkmajoritet av arbetare och lägre medelklass står bakom politiken, utan också ett stöd från delar av kapitalistklassen. Nämligen de delar som har ett intresse av industriell utveckling till landets fromma. Den nyliberala koalition som styrde om skiftet, enligt Bresser-Pereira, består av rentiärerna inom finansbranschen som blev hegemoniska på 70-talet, plus direktörer som delvis är rentiärer även de eftersom de främst livnär sig på kapitalinkomster.
För Sveriges del har Alf Johansson och Lars Ekdahl talat om att den socialdemokratiska ”developmentalismen” byggde på en klassallians från 30-talet fram till 60-talet av arbetare, offentliga administratörer och hemmamarknadsindustrin, dvs de industrialister som inte hade något emot att arbetarna fick mer betalt eftersom dessa då kunde köpa av hemmamarknadsindustrins produkter. Efterhand blev dock denna hemmamarknadsindustri alltmer exportberoende och tyckte att eftergifter till arbetarna bara var besvärligt och kostnadsdrivande. Medan de offentliga administratörerna – eller i alla fall dess chefsskikt – efterhand ansåg att de skulle tjäna mer som privatanställda direktörer. Så båda dessa parter sa upp samarbetet.
Klassallianser
Trots rentiärdominansen inom dagens näringsliv tror Bresser-Pereira inte att den liberala kapitalismen har någon framtid. Dess klassbas är för snäv. Och dess tillväxttakt är för låg. Och dessutom är den ogenomförbar i praktiken:
Nyliberaler är permanent involverade i reformer som aldrig tar slut eftersom komplexiteten i den samtidiga kapitalismen kräver ökad statlig reglering, och nyliberaler erkänner inte denna strukturella begränsning.
Som pensionär är Bresser-Pereira aktiv i att lansera vad han kallar en ny developmentalism, i Brasilien och allmänt. Och det låter ju trevligt. Men det blir andra som får bygga den klassallians som behövs för att det ska bli något av den.
Och det måste först finnas några som har kraft att alliera sig. Någon som har energi nog att lägga i den gemensamma vågskålen.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.
