Robert Åsbackas Kistmakarna har fått fin kritik, och det förtjänar den. Den är nämligen en synnerligen rik roman.
Mest av allt är den en politisk roman, och närmare bestämt en kritik av en socialdemokrati som tappat både fart och riktning. Denna kritik framförs ömsom direkt, ömsom via allegorier och symboler, varav den tydligaste är det likkistesnickrande som man ägnar sig åt i källaren under Föreningen Arbetarkultur och Historia, där huvudpersonen – en medelålders författare på dekis bor.
Men den är också en roman om relationer – om kärlek och vänskap, svek och solidaritet, avslut och nystarter…
Dessutom är den en samhällsskildring, en berättelse om dagens Sverige med fokus på platser och företeelser som annars inte får så mycket uppmärksamhet, exempelvis Eskilstuna med omnejd och det svenska föreningslivet.
Viktigast av allt är dock att Kistmakarna är en roman som genom sin stil och ton förmår ta tag i läsaren och göra hen intresserad av den värld och de personer som författaren manar fram. En välskriven roman, helt enkelt.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
