Sverige har som stat stått utanför regelrätta militära allianser i tvåhundra år. Därmed stod vi utanför 1900-talets två världskrig med 80 miljoner döda, utraderade samhällen, kulturer och hela folk. Bra eller dåligt?
Därmed kunde svensk utrikespolitik under kalla kriget periodvis stå utanför blocken och på “tredje världens” sida i Vietnam, södra Afrika och mot USA-vänliga militärjuntor i Latinamerika och på andra håll. Bra eller dåligt?
Och därmed kunde Sverige bli en röst mot kärnvapen, för en kärnvapenfri zon i Norden och nedrustningsinitiativ.
Bra eller dåligt?
Så kan man fortsätta. Men förstås också tala om hyckleriet och undfallenheten, den kluvna tungan, förtigandet osv: om tysktågen under andra världskriget, NATO-samarbetet under neutralitetstäcket, de senaste årens NATO-ledda internationella insatsstyrkor på Balkan och i Afghanistan, värdlandsavtalet med NATO och militärövningarna, om kappvändandet och anpassligheten.
Men har då själva NATO-medlemskapet betydelse?
För en hel del av oss i vänstern, som under decennier avslöjat neutralitetsbluffar och mörkläggning, kan det därmed tyckas sakna betydelse, “men vaddå, vi är ju redan med”! Alltså ungefär samma argumentation som från moderater och liberalerna: i praktiken har vi ju alltid varit med, bara inte omfattats av NATO:s fulla säkerhetsgarantier vilket det är hög tid att ändra på.
Det är vid det formella medlemskapet gränsen mellan opportunism och samtycke övergår till skyldighet, plikt och underordning, det vill säga där, på marxistiska, kvantitet övergår till kvalitet. Just därför har borgerlighetens mest devota USA-vänner och militaristiska hökar verkat för denna anslutning alltsedan NATO:s bildande.
Svurna fiender till militär alliansfrihet har alltid funnits. På 1850-talet hoppades de på deltagande vid brittisk och fransk sida under Krimkriget mot Ryssland för att återerövra Finland.
Världskrigen
1915 hoppades de på en “modig uppslutning” på Tysklands sida under första världskriget för att försvara den “europeiska kulturen” och kanske få del av segerkakan. 1939–41 ville de gå med i det andra världskriget, först på Finlands sida och därpå i Tredje Rikets krig mot Sovjetunionen – för att krossa kommunismen.
Under efterkrigstiden jobbade de energiskt för än mer klistrat NATO-samarbete, politiskt och militärt – alltifrån att ge fullt stöd åt USA i Vietnam till signalspaning och hemliga amerikanska bombflygfält mot Sovjetunionen.
För att inte tala om 1980-talets “nya” kalla krig med ubåtskriserna och hat- och hotkampanjerna mot Olof Palme och nedrustningspolitiken.
Stödet åt den militära alliansfriheten och motståndet mot krigiska äventyr har emellertid hållit tillbaka de värsta hökarna.
Under Krimkriget låg den forna svenska stormakten ännu i spillror efter århundraden av krig med braknederlag, fattigdom och maktlöshet. 1915 års krigsaktivister, som Otto Järte, Yngve Larsson och Gustaf Steffen inom socialdemokratin, avslöjades och stoppades av bland andra arbetarrörelsens socialdemokratiska ungdomsförbund, vars fredsmobilisering brännmärktes och dömdes som “landsförräderi” – men lyckades.
NATO-anslutning
Andra världskrigets protyska hökar hejdades av både inhemska freds- och antifascistiska opinioner – och av Röda Armén långt borta i öster. 1950- och 60-talets kampanjer för svenska kärnvapen, officiellt av nationella försvarsskäl men i praktiken som NATO-länk, stoppades av kvinnorörelsen. Och planerna på tätare USA- och NATO-samarbeten föll i vanrykte under 1970-talets Vietnamkrig… innan de återupptogs på 1990-talet.
Borgerlighetens strävan efter svensk NATO-anslutning tycks nu “äntligen” bära frukt. Kanske framför allt för att arbetarrörelsens S-topp givit upp – eller internaliserat NATO-propagandan i rörelsens allmänna ideologiska kollaps och historielöshet. “Det är ett nytt säkerhetsläge nu”, på grund av Putins krig i Ukraina, lyder ett vanligt argument.
Nytt? I viss mening är förstås varje dag ny, men mönster och risker går igen.
Säkerhetsläget
Säkerhetsläget var ganska nytt även 1914 när Europa störtade in i världskrig och det av Tsarryssland styrda Finland och Ålandsfrågan hotade att dra in Sverige i kriget. För att inte tala om det finska vinterkriget 1939-40 och Finlands fortsättningskrig 1941 då Stalins Sovjet stod vid stuguknuten. Eller den sovjetiska ockupationen och omvälvningen av hela Östeuropa efter 1945, eller atombombshotet under terrorbalansens 1950-tal, eller krossandet av Ungernupproret 1956 och varför inte Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 eller Balkankrigen på 90-talet.
Putins ohyggliga Ukrainakrig är tyvärr ingenting sprillans nytt under den europeiska solen. Och Putin själv är inte mer opålitlig despot än Stalin och Hitler.
Alliansfrihet
Att Sveriges militära alliansfrihet nu till sist skulle vara överspelad har lite att göra med förändrade säkerhetslägen – dessa har hemsökt närområdet många gånger. Det handlar om den andra, hycklande sidan, av den “neutrala saken”, anpassligheten och opportunismen. När övertygelser, erfarenheter och insikter bleknat bort under vår tids allmänna politiska demens gäller minsta motståndets lag vilken för närvarande tycks utgöras av NATO-övergången, så att “alla blir nöjda”, alltså inom de politiska och militära eliterna.
Så riskerar Magdalena Andersson med kollegor i spetsen för Sveriges “feministiska utrikespolitik”, att sätta punkt för en tvåhundraårig historia som på ett eller annat sätt uttryckte breda lagers misstro mot militär stormaktspolitik. Istället för att förknippas med de socialdemokratiska fredskvinnorna Alva Myrdal, Inga Thorsson och Nancy Eriksson kan då Magdalena Andersson hamna i sällskap med socialdemokraterna Otto Järte, Yngve Larsson och Gustaf Steffen som ville svensk anslutning till Centralmakterna 1915, den ena av de militärallianser som kedjereagerade in i första världskriget och beredde marken för det andra.
Till skillnad från fallet med Järte, Larsson och Steffen kan vi antagligen inte hoppas på uteslutning av Magdalena Andersson med flera NATO-vänner från socialdemokratin. Militär alliansfrihet och nedrustning tycks vi vara andra som måste bära vidare.
Håkan Blomqvist
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.
Läs mer:
