”Ukrainakriget har delvis gjort den franska vänstern paralyserad”
Hur ska man förhålla sig till kriget i Ukraina som antikapitalistisk aktivist? Efter ett besök i Ukraina anser Olivier Besancenot att de progressiva krafterna i Europa måste ge ett tydligare stöd till Ukrainas folk, som blivit ett offer för rysk imperialism.
Mellan den 3 och 8 maj var Olivier Besancenot i Ukraina tillsammans med en rad företrädare för olika europeiska vänsterpartier.
Vad låg bakom resan?
Vi blev inbjudna av Sociala Rörelsen, en ukrainsk vänsterorganisation som samarbetar med Europeiska nätverket för solidaritet med Ukraina och mot kriget. Vi träffade politiska aktivister och fackligt aktiva. Vi träffade även två feministiska kollektiv (Feminist Workshop och Bilkis), som starkt engagemang talade om de kvinnor som blivit våldtagna i de ockuperade områdena eller sådana som fångats upp av nätverk av prostitution när de flytt landet.
Ett stort antal kvinnor deltar också i striderna och de har vittnat om den sexism som existerar bland de ukrainska trupperna. De kvinnorna pekade framför allt på att det inte handlar om ”ryska bröder” som attackerat ”ukrainska bröder”, utan om ryska soldater som angriper män och kvinnor i Ukraina.
Vad slog dig mest i ett land som man i Väst inte visste särskilt mycket om före kriget?
Det mest överraskande var hur mycket det politiska livet fortsätter trots kriget och som förstås skiljer sig åt avsevärt beroende på var man befinner sig i landet. De sociala frågorna har inte alls försvunnit. De fackligt aktiva vi träffade deltar i motstånd mot Putin, men fortsätter också kampen mot den liberala politik president Zelenskyj för. Hans regering utnyttjar till exemplet kriget för att göra det lättare att avskeda på fabriker och företag.
Sedan finns det miljöaktivister som protesterar mot avverkning av skogar, något som upphörde före kriget men nu åter blivit tillåtet. Den kampen är alls inte meningslös. Rent politiskt vill också medlemmarna av vänstern i Ukraina understryka för vänstern i Frankrike och Europa att den ryska invasionen har ett namn: det är en imperialistisk offensiv.
Drygt trettio år efter att Sovjetunionen upplöstes är det fortfarande inte lätt att kalla sig vänster i Ukraina …
De aktivister vi träffade kallar sig socialister. I Ukraina har man antagit en lag om ”de-kommunistisering” [2015 – red.]: alla som kallar sig kommunister betraktas som allierade med Ryssland, även de som deltar i motståndet mot invasionen. Att hålla fast vid denna politiska identitet är ändå betydelsefullt på sikt.
De aktivisterna gör motstånd mot den ryska imperialismen och förespråkar ett demokratiskt samhälle som inte har något som helst att göra med de tidigare byråkratiska och totalitära systemen. De ingår därmed i en kontinuitet av anti-stalinistisk vänster, som alltid funnits i Ukraina och i Östeuropa allmänt. De har också upprättat kontakt med en del oberoende och oppositionella socialister i Ryssland, även om det idag är mycket komplicerat. Många ryssar med de åsikterna håller sig idag under jorden eller har flytt utomlands.
Finns något arv kvar från den berömde anarkisten Nestor Machno i dagens Ukraina?
Jag träffade två ”anti-auktoritära” aktivister från en anarkistisk bataljon i hemvärnet strax söder om Kyiv. I hela Europa görs insamling för att förse den bataljonen med utrustning, hjälmar, drönare och skottsäkra västar. De aktivisterna är närmast lämnade åt sig själva, vilket för övrigt är fallet med många enheter inom hemvärnet. En appell har därför gjorts för att be europeiska frihetliga och antifascister hjälpa dem.
De här aktivisterna trycker på att man inte får stirra sig blind på Azovbataljonen. Wagnergruppen på den ryska sidan är av samma skrot och korn. De pekar framför allt på att det också finns vänsterfolk bland de stridande. I staden Kryvyj Rih har de fackligt aktiva sett till att många av medlemmar enrollerat sig i försvarsenheterna i regionen.
Hur ser NPA på det krig som pågått i Ukraina sedan 2014?
Vår uppfattning är enkel: vi står på de förtrycktas sida, aldrig på förtryckarens. Min förhoppning är att det genom att inleda en direkt dialog med feminister och fackligt aktiva i Ukraina ska bli möjligt för nya delar av vänstern i Frankrike att inse att det finns en vänster i Ukraina också.
En konkret solidaritet är redan på väg att uppstå mellan järnvägsanställda och järnvägsanställda, sjuksköterskor och sjuksköterskor, mellan anställda inom energisektorn och anställda inom energisektorn, akademiker och akademiker. Inom NPA anser vi att vår uppgift är att agera solidariskt med det folk som kämpar för sin frihet, oavsett vem angriparen är.
Imperialism är inte bara förbehållet engelsktalande, den handlar inte bara om USA:s politik i Latinamerika. Det finns en fransk imperialism och en rysk. Det handlar om en verklighet som svarar mot ekonomiska syften och har en historisk grund. Den ryska imperialismen knyter an till tsartidens expansionism och som bolsjevikerna gjorde slut på efter 1917 när man uttalade sig för rätten till självbestämmande. För den stalinistiska kontrarevolutionen. Putin lät för övrigt inte bli att ställa Stalin mot Lenin i samband med krigsförklaringen.
Vad finns det för lärdomar för vänstern i Europa av detta krig?
Jag gör inte anspråk på att komma med några som helst pekpinnar. Jag anser bara att detta krig är oerhört viktigt i arbetet på att återuppbygga en radikal vänster i Europa. Kriget i Ukraina innebär slutet på en cykel, där kapitalisterna talade om en ”globalisering som åt alla lycka bär”.
Rivaliteten mellan olika block har återkommit de senaste åren och Putins Ryssland strävar efter att skaffa sig nya tillgångar utanför de egna gränserna. Rosa Luxemburg sade ju för övrigt att krig ofta är en förlängning militärt av en konflikt som tidigare bara utspelats på den ekonomiska terrängen. Den rivaliteten finns också i Ukraina och utvecklingen av kriget kommer att få betydelse för de politiska och sociala krafterna runt om i världen. Läget kommer inte att bli detsamma om imperialismen vinner eller förlorar.
Vad anser du om den hållning La France Insoumise [Det okuvliga Frankrike – Jean-Luc Mélenchons organisation] intagit i kriget och hade det någon betydelse för diskussionerna med NPA inför parlamentsvalet i Frankrike?
Jag tänker inte uttala mig för La France Insoumise och jag tänker heller inte komma med några råd. Det jag vet är att vi behöver en kollektiv rörelse, så bred och enad som möjligt, för att kunna bedriva ett aktivt solidaritetsarbete med vänstern i Ukraina. Och det måste ske oberoende av politiska olikheter.
Idag är den franska vänstern drabbad av en form av paralys: är man för att de ryska trupperna ska dras tillbaka är man med nödvändighet CIA-agent och tvärtom: säger man att Nato är en del av problemet blir man avfärdad som agent åt FSB [den ryska säkerhetstjänsten]. Vi måste inse att frågan är komplex, förstå vad som händer där borta och att detta krig inte får bli något skammens plåster som inte går att göra sig av med.
Vad anser du om vapenleveranser till Ukraina och de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland? De senare kan leda till kraftig inflation i Väst och på sikt drabba de sämst ställda här …
Vi förstår att ukrainarna vill ha vapen, i synnerhet defensiva sådana för att kunna kontrollera luftrummet. De vi träffade i Ukraina sade gång på gång att de inte kunde förstå att andra vill tala om hur motståndet ska gå till.
När det gäller ekonomiska sanktioner är vi för sanktioner mot oligarkerna, men dit har vi ännu inte kommit. I Storbritannien och på Cypern har det inte gjorts en hundradel av vad som borde göras.
Miljöaktivisterna i Ukraina säger också att det brådskar att dra alla slutsatser av vårt beroende av olja och gas men också av riskerna med kärnkraft. Vad skulle ske om kärnkraftverk blev träffade under striderna? Kriget i Ukraina reser åter frågan om energiomställningen. De fackligt aktiva i Ukraina är stolta över sina industriella resurser, att man producerar energi, men de har heller inga problem med att inom ramen för Sociala Rörelsen diskutera med miljöaktivisterna.
Ukrainarna säger sig idag vara redo att slåss tills man segrat. En del europeiska diplomater talar däremot om att få ett slut på konflikten och hitta en utväg för Ryssland. Hur ska fred uppnås och till vilket pris?
Ukrainarna måste avgöra det, inte vi. Vi får inte bestämma över dem. Frågan om en varaktig fred är förstås något som angår alla men i första hand handlar det om att solidarisera sig med dem som är de främsta offren för Putins politik, det ukrainska folket, men också ryska folket. Och det är bråttom. Och de ukrainare jag träffat har inte samma inställning som de hade i början av kriget. Möjligheterna av ett eldupphör och en överenskommelse blir bara mindre ju längre tiden går och desto fler krigsförbrytelser som avslöjas …
Rätten till självbestämmande handlar antagligen inte bara om att anordna en folkomröstning eller tvinga fram en militär lösning. En genuin demokratisk process måste leda till att alla ukrainare, i landets västra del som i öst, kan bli delaktiga i den lösning man kommit fram till. Det innebär att vi måste låta dem fritt bestämma om hur Ukraina ska se ut när väl de ryska trupperna dragits tillbaka. Utan att fastna mellan den ryska imperialismen, som invaderat landet, och Västs intressen. Utan att det sker med en pistol mot tinningen. Utan att alla andra ser sig tvungna att tala om för ukrainarna vad som bör göras.
I Ukraina verkar det finnas en vilja av att ”vända upp och ner på bordet”, att skapa en ”reset”, stuva om, av det politiska systemet i landet. Samhället har sett till att försvara sig och folk säger att man efter kriget måste frigöra sig från oligarkernas inflytande. Folk vill själva avgöra sitt öde …
Uttrycket reset hörde jag faktiskt en hel del. Många vill bli av med oligarkerna en gång för alla och få slut på korruptionen. Här är frågan om att avskriva Ukrainas statsskuld en nyckelfråga. Medlemmarna av Sociala Rörelsen vill omedelbart ta itu med alla de frågorna och inte vänta på någon ljusnande framtid. Och det är en demokratisk vitalitet som är livaktig också mitt under kriget.
Bland dem finns ingen uppdelning mellan soldater som åker till fronten å ena sidan och aktivister som håller liv i demokratiska diskussioner å den andra. I själva verket är de båda världarna intimt sammankopplade. En del enheter inom armé och hemvärn har för övrigt själva inrättat embryon till självorganisering.
Sverige och Finland kommer med all säkerhet att ansöka om medlemskap i Nato. Är man tvungen att välja mellan Ryssland och Nato eller kan man kritisera båda parter?
Vi kritiserar Ryssland och självklart också Nato, som inte bara borde ha upplösts när Warszawapakten gjorde det 1991, utan fortsatte att stärkas och då inte för att försvara mänskligheten … Nato kommer alltid att vara en del av problemet och inte av lösningen.
Vad tycker du om EU:s agerande i kriget i Ukraina?
Det är helt enkelt motbjudande att sortera flyktingar utifrån ursprungsland vid EU:s gränser. I början av kriget sade premiärminister Jean Castex att Frankrike kunde ta emot 100 000 ukrainare, och det är ju bra. Hur många gånger har vi inte fått höra när vi försvarade fri rörlighet och rätten att installera sig att det visserligen var hedervärt men fullständigt omöjligt i praktiken. I åratal har jag fått höra ”visst, vi skulle vilja, men det går inte”.
Idag har vi sorgliga bevis för att när det inte skedde något mottagande av flyktingar från Afghanistan, kurder eller syrier berodde det inte på att myndigheterna inte klarade av det, utan för att de inte ville.
För ett annat Europa, ett arbetarnas och folkens, som bryter med de liberala fördragen måste vi utgå från oerhört konkreta saker. Våra kamrater i Ukraina kräver mycket och mycket debatt. De vill få detaljerade kunskaper om vad den europeiskas integrationen inneburit i termer av sociala och demokratiska rättigheter för de länder i Östeuropa som anslutit sig till EU. I själva verket hyser heller inte anhängarna av anslutning till EU några illusioner om att den kollektiva styrkan kommer att behövas för att nå fram till en frigörelse som alla blir delaktiga av.
Laurent Geslin, Mathild Goanec, Mediapart, 11 maj 2022
Översättning Björn Erik Rosin. Publicerad i samarbete med Marxistarkiv.
