Putins införande av lydnad och ordning i det ryska samhället
På bara 1½ månad sedan krigsutbrottet i Ukraina har Putins Ryssland gått in i en ny historisk period. Trots det alltmer ökande förtrycket har den auktoritära regim som har byggts upp under de senaste 20 åren fram till nyligen tillåtit existensen av en begränsad yttrandefrihet, kamp mellan partier inom en så kallad ”reglerad demokrati”, och allra viktigast rätten till ett privat liv.
Det sistnämnda var en avgörande del av den ständiga avpolitiseringen av det ryska samhället: man kanske inte var entusiastisk över regeringens beslut eller presidentens vältalighet, men man hade alltid en fristad från ”politiken” i sin dagliga verksamhet eller i familjens krets. Bokstaven Z har nästan blivit en officiell bister symbol för invasionen av Ukraina och pryder fönstren på offentliga transporter, skolor och sjukhus, och i och med det har det privata livets behagliga område förlorat rätten att existera.
Nu kräver regimen att varje medborgare entydigt ska acceptera kriget offentligt. Varje tecken på avvikelse från denna medborgerliga plikt fördöms som förräderi, och spridande av all annan information om kriget än försvarsministeriets officiella sammandrag behandlas som ett brott.
Kriget
Sedan kriget började har dussintals ryssar – unga och gamla, invånare i Moskva och i landsortsstäder – anklagats för brottet att ”misskreditera den ryska armén”. Inte bara att gå på ett torg med plakat mot kriget, utan till och med ett pacifistiskt märke på en ryggsäck eller en slarvig kommentar på arbetet kan bli grundval för arrestering eller höga ekonomiska böter.
Förföljelser av oliktänkande blir gradvis inte bara en fråga för polisen utan också för ”medborgargarden” som kan tänka sig att skriva ett fördömande av en granne eller en kollega. Men allt detta betyder inte att avpolitiseringen har ersatts av nationalistisk massfanatism – tvärtom är propaganda och förtryck uteslutande statens monopol.
Stödet för kriget kontrolleras strikt uppifrån och det tillåts ingen som helst självorganisering. Myndigheterna har till exempel förbjudit högerradikaler från att organisera självständiga demonstrationer i solidaritet med den ryska armén – sådana aktioner kan bara genomföras av lokala myndigheter i enlighet med ett enhetligt manus som har godkänts av presidentens administration i Moskva.
Stöd för kriget kan bara komma i form av stöd för Putin. Det måste återspegla den fullständiga identifieringen mellan landets ledare och hans folk, och inget annat. Alla som inte är beredda att göra det definieras som medhjälpare till ”nazisterna”. Den officiella propagandans maniska fixering vid orden ”avnazifiering” och ”nazism” verkar specifikt antyda den riktiga definitionen på Putinregimens förändrade karaktär.
Fascism
Jag tror att man redan kan säga att dagens politiska regim i Ryssland snabbt utvecklas mot en ny sorts fascism – det 21:a århundradets fascism. Men vilka kännetecken har den? Vilka är dess likheter med och skillnader mot den europeiska fascismen under förra seklets första hälft?
En omfattande historisk och filosofisk litteratur om det förflutnas fascism har givit varierande svar om karaktären på detta fenomen. Jag skulle vilja koncentrera mig på två till stor del motsatta synsätt, ett som kan beskrivas som teorin om ”rörelse” och den andra som en teori om ”åtgärder”.
Det första synsättet (hos historiker som t ex Ernst Nolte) såg i första hand fascismen som en massrörelse i syfte att slå ner ett revolutionärt hot från utanför staten, som var alltför svag för att skydda den härskande elitens styre. Enligt detta synsätt bröt den fascistiska rörelsen statens monopol på våld mot politiska motståndare, och när den kom till makten omvandlade den staten inifrån. De fascistiska regimerna i Italien och Tyskland var därmed i första hand rörelser som på ett radikalt sätt omvandlade staten och gav den sin egen form.
I motsats till detta såg det andra synsättet fascismen som i första hand en kupp uppifrån av de härskande klasserna själva. Denna ståndpunkt uttrycktes allra tydligast av sociologen Karl Polanyi, som såg fascismen som den kapitalistiska logikens strävan att slutgiltigt besegra all sorts självorganisering och solidaritet i samhället. Enligt Polanyi var fascismens mål en fullständig social uppsplittring och upplösning av individen i produktionsapparaten.
Fascismen var alltså något mer djupgående än en reaktion på faran av revolutionära antikapitalistiska rörelser underifrån – den var oupplösligt knuten till det slutgiltiga upprättandet av ekonomins makt över samhället. Dess mål var inte bara att krossa arbetarpartierna, utan överhuvudtaget varje element av demokratisk kontroll underifrån.
Nutidens fascism
Den moderna fascismen (eller som historikern Enzo Traverso definierade den, postfascismen) behöver inte längre några massrörelser eller en mer eller mindre sammanhängande ideologi. Den försöker slå fast att social ojämlikhet och de lägre klassernas underordnande under de högre klasserna är ovillkorlig och samhällets enda möjliga verklighet och enda trovärdiga lag.
Efter 30 års postsovjetisk auktoritarism och nyliberala marknadsreformer har det ryska samhället systematiskt blivit reducerat till ett tillstånd av tyst offermentalitet, ett formbart material av vilket det går att bygga en fullfjädrad fascistisk regim. Det avgörande ögonblicket i ”åtgärden” uppifrån var ett yttre angrepp som grundade sig på en fullständig avhumanisering av fienden (”nazister” och ”icke-människor” som Putins officiella propaganda uttrycker det).
Den ryska regimen har givetvis sina egna unika kännetecken, och den skapades av en komplicerad kombination av specifika historiska omständigheter. Men det är mycket viktigt att inse att Putins fascism inte är en anomali, en avvikelse från en ”normal” utveckling – inklusive i västländerna.
Putinismen är ett skrämmande tecken på en möjlig framtid, dit de extrema högerpartier som strävar efter makten i olika europeiska länder kan leda. För att kämpa för en annan framtid måste vi alla begrunda den kapitalistiska logikens själva grundvalar, som tyst men ihärdigt förbereder en ”åtgärd” uppifrån, som skulle kunna ske på ett ögonblick. Rosa Luxemburgs gamla och lite bortglömda dilemma, ”socialism eller barbari”, har sedan den ödesdigra morgonen den 24 februari blivit en överhängande verklighet för Ryssland och för hela världen.
Ilja Budrajtskis
[Ur International Viewpoint, 10 maj 2022. Ursprungligen publicerad i Tempest 23 april.
Översättning från engelska, Göran Källqvist.] Publicerat i samarbete med Marxistarkiv.
