Som väntat har skadorna på den ryska ekonomin av västs sanktioner börjat visa sig nu i början av sommaren. Den första chocken kom i mars när västländerna tillkännagav sina beslut, men effekten var främst psykologisk och övervanns snabbt. Den viktigaste konsekvensen var att rubeln kollapsade, men inom ungefär två veckor hittade centralbanken sätt att hantera denna utmaning. Det kraftiga fallet följdes av en lika imponerande återhämtning, som den officiella propagandan framställde som ett bevis på att inget kunde hota den ryska ekonomin, och att specialoperationen i själva verket bara hade stärkt våra finanser.
Rubeln
Denna utveckling underlättades av det faktum att rubeln under de senaste 5 åren har varit undervärderad, tack vare samma centralbanks politik. Dess beslut grundade sig på antagandet att en billig rubel skulle underlätta exporten, och således också budgeten.
Om den ryska regeringen faktiskt hade genomfört ett program för återindustrialisering och importersättning, vilket de hade lovat i flera år, så skulle det förstås ha blivit nödvändigt att gradvis stärka rubeln. Men hursomhelst är denna lek med växelkurser bara användbar som komplement till en allsidig strategi för att förändra ekonomins struktur, och inte som en ersättning för den. Som vi idag kan se med egna ögon, hjälper i sig själv inte en förstärkning av rubeln den industriella basen.
Rubelns nuvarande kraftiga uppgång åstadkoms förstås inte bara med hjälp av centralbankens ansträngningar, utan också genom en massiv minskning av importen: utländsk valuta är inte så mycket att ha om det inte finns något att köpa med den. Dessutom har inte budgeten gynnats av övervärderingen, eftersom statsinkomsterna på utländsk valuta har visat sig vara otillräckliga.
Vad gäller de ryska medborgare och företag som har valuta, så föredrar de att inte använda den och väntar på bättre tider när kursen blir mer gynnsam. Affärsaktiviteten minskar. Samtidigt fortsätter priset på rubel att öka som om ingenting har hänt, vilket får befolkningen att bli apatisk. Alla är mycket väl medvetna om att denna linje inte kan fortsätta i all oändlighet med den nuvarande nivån på inflationen och ekonomins tillstånd. Även om ekonomiska kriser bryter ut över hela världen, så är framtidsutsikterna för den ryska rubeln helt klart särskilt dystra.
Export
För att avhjälpa situationen – och speciellt förhindra utvecklingen av en svart marknad för euro och dollar – skrev centralbanken ner rubeln i slutet av maj. Men vid den tidpunkten hade sanktionerna redan börjat påverka produktionen och exporten. Den senaste omgången sanktioner – den sjätte på 3 månader – innefattar minskade inköp av rysk olja, men redan före det hade västs konsumtion börjat minska, och Kina och andra länder i Asien kräver rabatter på upp till 40%.
En sådan minskning av inkomsterna är särskilt smärtsam eftersom produktionen av ”svart guld” i Ryssland är mycket dyrare än i Mellanöstern och till och med än i Venezuela. Utöver oljesektorn kan gruvföretagen inte köpa ny utrustning, andra industri- och handelsföretag får slut på sina lager, och budgeten måste åter begränsas. Det är naturligtvis möjligt att ännu en gång minska rubelns växelkurs, men det kan bli en ideologisk belastning. Mot bakgrund av händelserna i Ukraina, massavskedanden och klagomål från chefer som inte förstår hur de ska klara av produktionen, kan nedskrivningen bli ett oacceptabelt nedslående tecken.
Sanktioner
Allra viktigast är att sanktionerna utgör inledningen på en omstrukturering av den globala ekonomin som kommer att få långsiktiga konsekvenser. Redan långt innan fientligheterna bröt ut i Ukraina hade EU:s härskande kretsar haft som strategiskt mål att minska användningen av oljeprodukter och fossila bränslen. Motivet är inte bara omsorg om miljön och iver att bekämpa den globala uppvärmningen, utan också en strävan att återuppliva världsekonomin med hjälp av massiva investeringar i ny teknologi. Det är bara av en slump som det är en gest till miljöaktivisternas krav. Det verkliga syftet är att rättfärdiga statens oundvikliga och nödvändiga tillsyn av ekonomin samtidigt som man undviker ett direkt ideologiskt avvisande av principerna om en fri marknad och nyliberalism.
Men varje strukturell omställning kommer att leda till avsevärda kostnader. En del av den härskande klassen hoppas tjäna på förändringarna, men det finns en annan del som fruktar framtidsutsikten av förluster. Det är därför de definitivt försenade och absolut nödvändiga förändringarna saboteras, bromsas och ibland hindras.
Kapitalistiska krig gör det alltid möjligt att hitta sätt att rättfärdiga regeringsingripanden mot marknaden, och de senaste månadernas händelser har skapat många bra sådana möjligheter. Innan händelserna i Ukraina inleddes var frågan fortfarande vem som skulle få ta ansvaret, men nu är allt avgjort. Ryssland kommer att bli tvunget att bära de kostnader som är förknippade med de strukturella förändringarna av västs och världens ekonomi.
Oljan
Det senaste sanktionspaketets gradvisa minskning av importen av olja från Ryssland är inte bara ett sätt att sätta tryck på Kreml för dess påstådda illgärningar, utan främst den bekvämaste lösningen på västs egna problem. Samordningen av dessa åtgärder åtföljdes visserligen av konflikter, men de orsakades ingalunda av olika inställningar till Ryssland, utan av de naturliga intressemotsättningar som finns mellan olika fraktioner inom EU-ländernas härskande klass. Men dessa skillnader har nu övervunnits. Rysslands aggressiva handlingar gör det helt enkelt lättare att påskynda en övergång som redan har börjat.
Det var oundvikligt att den ryska bränsleexporten till Västeuropa så småningom skulle minska. Men Kremls experter underlät inte bara att vidta åtgärder för att förbereda denna situation, utan förvärrade också problemet med sina handlingar. Det var inte överraskande – eliten i ett land som lever på råvaruexport kan i princip inte tänka strategiskt. Dess framtidsutsikter hänger helt och hållet ihop med världsmarknadens dynamik, som råvaruländerna bara kan påverka genom att ingå karteller. Och i detta fall kan Kreml bara agera som Saudiarabiens underordnade partner.
Bränsleexport
Eftersom kostnaderna för produktionen av olja är högre än i de flesta andra exporterande länderna, går det bara att bli en ”varusupermakt” genom att kväva alla andra industrier, med andra ord genom att förstöra sitt eget land. Det är inte överraskande att våra härskares egna initiativ knappt är mer än löjliga improvisationer, bakom vilka det inte finns ens en anstrykning av strategiskt tänkande.
Det är uppenbart att de påbörjade oåterkalleliga förändringarna och avskaffandet av den ryska ekonomi som har byggts upp under de senaste 30 åren gör att vi måste skapa en ny ekonomi. Men det finns inte en chans att det går att göra under den nuvarande politiska och samhälleliga ordningen. Om de ryska eliterna verkligen vill förändra något i landet så måste de först avskaffa sig själva.
Boris Kagarlitskij
[Ur Links International Journal of Socialist Renewal, 30 juni 2022, ursprungligen publicerad i Russian Dissent. Översättning från engelska, Göran Källqvist.]
