Alliansen mellan arbetarrörelse och modernistisk urban medelklass, som inleddes i början av 1800-talet, var otroligt fördelaktig för båda parter. Den modernistiska urbana medelklassen tog plats i regeringar och andra styrorgan, och arbetarna fick medborgarskap och köpkraft. Alliansen tog slut ungefär 1975.
Asocial politik
Jag har föreslagit på annan plats att de som bröt den i första hand var den övre statsbyråkratin som upptäckte att den kunde få bättre villkor om den sålde sig till det s.k. näringslivet. Men ekonomen Dean Baker vill fördela ansvaret bredare än så:
Liberala/vänsterpartier runt om i världen under de senaste decennierna har inte bara ofta stött en politik som har försvagat fackföreningarna, utan de har också stött en politik som direkt omfördelar pengar från den traditionella arbetarklassen till människor med mer utbildning, du vet, de där som bär den socialistiska lågan.
Och han fortsätter:
Mitt favoritexempel här är statligt beviljade patent och upphovsrättsmonopol. Som jag har påpekat i det oändliga, överförs hundratals miljarder dollar årligen, troligen över en biljon (5 procent av BNP, mer än militärbudgeten) /dvs i USA, JW/, från allmänheten som helhet, till människor som kan dra nytta av dessa monopol.
Om det inte vore för dessa statligt beviljade monopol, skulle Bill Gates sannolikt fortfarande arbeta för sitt uppehälle. Men förmånstagarna går långt utöver de mycket rika. Miljontals människors arbete, med utbildning inom en mängd olika områden, görs mycket mer värdefullt på grund av dessa monopol, som har gjorts längre och starkare under de senaste fyra decennierna.
Antagligen har inte arbetare slutat att rösta på socialdemokratiska/socialliberala partier för att dessa har stött en improduktiv rentierklass, eller ”stött tillväxten av en uppsvälld finanssektor som är ett enormt hinder för den produktiva ekonomin”, som Baker uttrycker sig, utan för att de vet att de har förlorat på politiken under de senaste 30-40 åren. Även om de inte vet exakt hur det har gått till.
Frihandel
I första hand är det den för liberaler och socialdemokrater heliga s.k. frihandeln som har ställt till det, menar Baker. Som många andra ekonomer har pekat på (se t.ex. här) har denna i första hand inneburit omfördelning inom länderna, från arbetare till medelklass. Det är nämligen alltid i första hand arbetare som konkurreras ut medan medelklassen klarar sig, och profiterar på de lägre priser som frihandeln leder till. Medelklassyrken är, i alla fall hittills, svårt för kineser och indier att konkurrera med.
Rimlig politik
Vilket låter ana att det kan bli svårt att återställa en rimlig politik; det är alltför många som tjänar, eller tror sig tjäna, på den politik som förs. Eller i alla fall tjänar i förhållande till andra. Vilket, i det nyliberala kulturklimatet bedöms som viktigare än kvaliteten på det absoluta resultatet.
Vilket ställer krav på oss som förespråkar förändring. Vi behöver bli bättre på att beskriva vad vi vill ha, och att visa att det gynnar minst 90 procent. För att inte tala om samhället som helhet, när alla uppblåsta bullshit jobs ersätts med något konstruktivare.
Misslyckas vi med detta kommer det nyliberala pracka-kostnaderna-nedåt-i-hierarkin att fortsätta.
Jan Wiklund
Tidigare publicerat på bloggen Gemensam.
