Aldrig sedan mätningar började för mer än hundra år sen har människor i i-världen varit så pessimistiska som idag. Det säger Human Development Report för 2022, som nyss har kommit ut. Rubriken på kapitlet – Uncertain times, unsettled lives – talar om orsaken: globala marknader som löper amok utan att regeringar kan eller vill hantera dem eller ens får hantera dem enligt de regler de själva har hittat på och enats om.
Bild: andel som svarar ”mycket pessimistisk” på frågan om framtidsutsikter:
Kriserna har lagts på varandra: den ökande ojämlikheten från ungefär 1980 och framåt, finanskrisen 2008 och långt innan dess följder har släckts ut kommer en pandemi och skapar oordning. Dessutom fortsätter klimatkrisen att utvecklas – där jag bor hade vi över 40 grader i somras mer än en månad i sträck, och vinbönderna funderar på att flytta norrut. Som rapporten säger får osäkerheten en helt annan dimension än den har haft: de godtyckliga val vissa aktörer gör får allt större effekter samtidigt som civilsamhället får allt mindre förmåga att hantera dessa.
Osäkerhet
Vi kunde se en del effekter av den här osäkerheten under valkampanjen i fjol. Plötsligt var alla vettskrämda över ökat våld – samtidigt som våldet i samhället kontinuerligt har sjunkit sen 1990. Osäkerheten fanns där, och dess orsaker var helt reella, men det man hängde upp den på var det som media råkade prata om. Som rapporten säger: det är totaliteten som räknas. När glaset är fullt kan en droppe få det att rinna över.
Till och med försök som görs för att i någon mån minska osäkerheten, t.ex. den trevande klimatomställning som ändå försöks, ökar osäkerheten eftersom deras kostnader fördelas så ojämlikt. Och ingen vet vem som kommer att drabbas i framtiden. Regeringar har ju sen länge avsagt sig ansvaret för de drabbade, ”marknaden” får inte störas.
Inte oväntat slutar rapporten i en positiv ton: kriser brukar lösa sig själva eftersom de utlöser nya energier. Men jag undrar om man inte den här gången är lite för ytlig. För ojämlikhets-, finans-, pandemi- och klimatkriser och oförmågan att hantera dessa är i sin tur bara symptom på en mer djupgående förändring av samhället sen mitten av 1900-talet.
Samhällens uppgång och fall
Ekonomihistorikern Charles Kindleberger beskriver det så här i sin bok om olika samhällens uppgång och fall.
Köpmän och industrialister utvecklas från risktagande till rentiärer, och hushållar därmed med sin egen avtagande energi. Konsumtionen ökar, med givna inkomster, och sparandet minskar. Olika intressen driver sina frågor på politisk nivå, och om de är tillräckligt många blockerar de effektiva regeringsåtgärder. Inkomstfördelningen tenderar att bli alltmer skev, de rika rikare, de fattiga fattigare. Med större tillgång till den politiska maktens tyglar kommer de rika sannolikt att undvika en lämplig delning av nationella bördor som kostnader för försvar, renoveringar, infrastruktur och andra allmänna nyttigheter.
Detta alltså som en allmän tendens hos rika länder genom historien. De blir alltmer spekulativa med tiden, alltmer rentieristiska. Därmed allt slöare, och oförmögna att hantera sina problem. Arbeta, det är något andra får göra. Kineserna t.ex.
Och det utlöser verkligen ingen energi för att göra samhället tryggare.
Vad som hittills har hänt är att de otrygga har vänt sig till de politiska entreprenörer som mest ilsket har skällt på det etablerade liberala konsensus som har orsakat alltihop – utan att dessa entreprenörer på något sätt har kunnat avhjälpa något; därför kommer också sådana lösningar snabbt att förlora sin appell.
Under förutsättning, förstås, att det finns bättre och mer seriösa förslag, och nån som tar ansvar för dessa.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Gemensam-bloggen.
Läs mer:
- Dödligt våld i kriminell miljö
- Kraftig minskning av antalet dödsskjutningar
- Vänsterns olika positioner i Ukrainafrågan
- Hot går hem – om pandemi, klimat och Nato
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.