I ETC jämför Clara Lee Lundberg situationen i Sveriges förorter med situationen i Rios favelor. Jämförelsen är helt orimlig. Det finns i princip inga som helst likheter mellan de fattiga områdena i Rio och fattiga områden i Sverige.
Fattigdomen i svenska förorter skulle vara extrem rikedom i Brasiliens favelor. arbetslösheten i Brasilien är skyhögt över arbetslösheten i Sverige. Våldet i Rio de Janeiro är 20 gånger värre än i Sverige och tio gånger värre än i den mest våldsutsatta stadsdelen i Sverige.
I Sverige finns heller ingen korrumperad polis eller paramilitärer som fungerar som en integrerad del av den organiserade brottsligheten. Inte heller går det att säga att det finns några svenska stadsdelar som kontrolleras och bevakas av kriminella eller av paramilitära grupperingar. Hur det är med rasismen i Brasilien vet jag inte men jag vet att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.
Visst är rasprofilering nåt som svensk polis ägnar sig åt. Men det finns också poliser och polisgrupper i Sverige som inte hemfaller åt sådant. Det som sker i en del svenska förorter må upplevas som djupt problematiskt men det är inte i samma härad som det som sker i Rios slumområden. Inte jämförbart på något plan. Inte ens på det psykologiska planet.
Clara Lee Lundberg gör svenska förorter en otjänst genom att jämföra dem med slumområden i Rio. Snarare än att hjälpa så ägnar hon sig åt att stjälpa. Att påstå att det finns likheter är att nedvärdera de svenska förorterna. Likheterna är i stort sett obefintliga. Varken fattigdom, hopplöshet, skjutningar, arbetslöshet, utsatthet, trångboddhet, rasism, polisbrutalitet, korruption eller något annat är jämförbart.
De kriminella grupperingarnas makt och inflytande är mycket stort i Rios fattiga områden och nästan obefintligt i fattiga områden i Sverige.
Läs mer:
- Minskat antal skjutningar under första kvartalet
- Kriminella på kartan – rapport med vissa grundproblem
- Skjutvapenvåld ökade – annat dödligt våld minskade under 2022
