Som social varelse söker och bildar människan sina olika grupper. Socialiteten sitter i generna, som en del av människans och de andra sociala djurens medfödda natur. Men trots att vi är supersociala visar forskningen att individuell egoism är ungefär lika vanlig hos oss som kollektiv altruism (grupp-osjälviskhet).
En annan ännu äldre del av människans och de andra sociala djurens natur är den blandning av samarbete och konkurrens som varit med sedan livets början på jorden. Såväl samarbete som konkurrens fortsatte alltså inom grupperna/flockarna bland de sociala djuren. Och mellan många av de olika människogrupperna i form av plundrande krig och fredlig handel.
Vi tar det från början. Djuren var från urtiden solitära ensamlevande och konkurrerande. De starkaste och smartaste fick mer av mat, skydd och sex via överlägsna krafter och större revir (= kontrollerat territorium med överlevnadsresurser). Det var ett själviskt ojämlikt liv.
Så började sociala samarbetande grupper av djur bildas. Samarbetet var positivt för gruppen, men hur skulle flocken kunna hantera konkurrensen individer emellan, så att gemenskapen inte drabbades av sönderslitande konflikter i det sociala livet? Svaret blev rangordning eller social hierarki (ojämlikhet).
Den ojämna fördelning av livsresurserna som rådde mellan olika starka/smarta individer innan grupperna bildades fortsatte att gälla senare – inom de nya grupperna. Några få dominerande ledare fick mest. Det var ett första historiskt djuriskt klassamhälle.
Klass bland djuren
Alla visste om, och accepterade mestadels sin individuella låga eller höga plats i grupplivet (sin status). De starkaste, smartaste, mest sociala, kollektivistiska, och bäst anpassade till den dåtida rådande naturen – de fick mer mat, skydd och sex än de andra.
Därmed överlevde dessa ”framgångsrika” individer oftare än andra i flocken. De fortplantade sig (hade sex) också oftare än andra. Och spred på så sätt sina arvsanlag (gener) mer än andra. Allt enligt Darwins utvecklingslära;
För varje generation av sociala djur blev nämligen dessa” bättre gener” allt vanligare i flocken. Många sociala djurarter, och särskilt människosläktet, blev på det här sättet mer sociala, intelligenta, samhällsbyggande och bäst anpassade till omgivningen (och i sammanhanget ökande människointelligensen, vilket gjorde muskelstyrkan mindre viktig, och därför minskade storleksskillnaden mellan könen).
Alternativet till att anpassa sig till den befintliga miljön var att byta ut den mot en annan natur-miljö. Alltså vandra till grönare beten. Från vårt ursprung i Afrika spred sig vi människor som globala invandrare till jordens alla sex världsdelar.
De sociala djurens, de gamla nu utdöda människosorternas (rasernas), och vår egen tids samhällssystem byggde/bygger alltså vidare på social hierarki och ojämlikhet. Men alla i flocken/samhället tjänade ändå på det ”orättvisa” grupplivet, eftersom det sociala livssättet var effektivt i allas kamp för överlevnad. Liksom i anpassningen till en ofta föränderlig och farlig, omgivande miljö och klimat. Gruppen gav alla kollektiv styrka.
Odemokratiskt djurliv
I djurflocken, och i människosamhället, fanns det alltså (och finns än idag) ”rika mäktiga” och ”fattiga maktlösa” individer. En kan säga att det fanns/finns en liten rik och en stor fattig klass (samhällsgrupp). Med mänskliga termer (ord) fungerade och fungerar flocken som såväl en social stam-gemenskap, som ett splittrat klass-samhälle (där få rika alfadjur – mest hannar – står mot de många fattiga). Detta sett med marxistiska ögon.
Våra djuriska förfäder utvecklades (genom evolutionen) från fiskar till ödlor till däggdjur till primater (apor) till människor. De andra människoraserna dog ut och lämnade en enda ras kvar: Homo sapiens. Så sett är rasismen ovetenskaplig eftersom djurarten människa bara har kvar en enda underart = subart = ras.
Människan utvecklades till det mest intelligenta, sällskapliga, samhällsbyggande, kreativa, och kommunikativa djuret. Än mer så när vi fick språket och verkligen kunde utveckla vår socialitet (vårt täta sociala liv). Vi kunde nu diskutera det kollektiva by-stam-livet som jägare-samlare. Kritisera klassorättvisorna och ojämlikheten. Bilda vad vi idag skulle kalla, socialistiska partier. Undergrupper med nya tankar.
Vapnen ger jämlikhet!
Och nu tillkommer en viktig revolutionerande sak – de nya jaktvapnen som alla män och i alla fall några kvinnor hade (de fångade också djur med nät).
Plötsligt var muskelkraft inte avgörande i de interna maktkamperna. Vapnen skapade jämlikhet i makt mellan stammedlemmarna. Ojämlika muskler övertrumfades av jämlika vapen.
Dessutom kunde majoriteten i byn (”folket–arbetarklassen”) med hjälp av språket bilda sociala allianser mot den ledande minoriteten av dominerande alfahannar (”eliten–överklassen”).
Så enade sig de fattiga mot de rika i en historisk direktdemokratisk revolution, en stenålderns jämlikhetsrevolution. Folket tog makten över eliten i en historisk klasskamp. Den frihetliga, jämlika, demokratiska primitiva urkommunismen (ursocialismen) segrade.
Och med tiden blev även ny jämlikhet en del av våra sociala genetiska drifter – tillsammans med motsatsen, gammal ojämlikhet (social hierarki & klasser).
Detta på samma sätt som även motsatserna (och de båda valmöjligheterna) samarbete-konkurrens blivit en del av människonaturen. Vi människor är dubbelnaturer, ”goda” och ”onda”, konkurrerande och samarbetande, själviska och osjälviska.
Hans Norebrink
Läs också:
Läs mer:
- Människans ursprung – neanderthalare, denisovaner och sapiens
- Människan är en hyfsat hygglig varelse
- Kapitalismen (delvis) mot människans natur
- Rena raser? Glöm det!
- Början på allt, David & David mot Goliat
- Människogruppen – evolutionens etta
- Solidaritet byggs av Jäm/Likhet, del 2
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.