”Arbeta hårt, leva hårt, spara hårt.” Så sammanfattade den tidigare statssekreteraren i det brittiska finansministeriet Lord Chalmers den europeiska borgerlighetens uppfattning om hur krisen efter första världskriget skulle lösas. Och det var ingen tvekan om vilkas liv det var som skulle bli hårt.
Orden fälldes vid den första av de två konferenser, i Bryssel 1920 och i Genua 1922, som står i centrum för Clara Matteis bok Kapitalets ordning som skildrar hur borgerligheten med hjälp av åtstramningspolitik tog tillbaka det politiska initiativet vid en tidpunkt när dess välde genomgick sin allvarligaste kris någonsin.
Matteis startpunkt är första världskriget och boken baseras på en noggrann studie av två mycket olika länder. Storbritannien, imperiemakt, parlamentarismens och industrikapitalismens vagga och Italien, ett fattigt jordbruksland, ännu inte mycket mer än ett antal nödtorftigt sammanfogade provinser.
Första världskriget
I detta, det första industrialiserade kriget, blev produktionen helt avgörande. Inte bara av krigsmateriel utan hela systemet, från jordbruk och transporter till kolbrytning. Bland de många illusioner som regeringarna gick in i kriget med var tron på att den fria marknadens osynliga hand skulle frambringa allt som krävdes.
Så skedde inte, som vanligt producerades inte vad som behövdes utan det som gav ägarna största vinsten. Men inte förrän de var på avgrundens rand, som en brittisk minister uttryckte det, insåg de styrande att det var nödvändigt att ändra kurs.
Till exempel valde redarna i den stolta sjöfartsnationens handelsflotta att följa lönsamhetens lagar och ta säkrare uppdrag än de krigshärjade hemmavattnen eller helt enkelt sälja båtarna till högstbjudande. För att hindra att landet ströps av marknadskrafterna var regeringen tvungen att ta kontrollen över sjötransporterna.
Liksom övriga krigförande länder övergav den brittiska staten låt gå-kapitalismen och börja styra ekonomin mot andra mål än vinst åt ägarna. Att guldstandarden dessutom bröt samman och regeringarna ändå kunde spendera gjorde att allt fler förstod att det som tidigare varit dolt bakom ekonomins slöjor var politik.
I både Storbritannien och Italien utsattes arbetarnas löner och arbetsvillkor för hårt tryck men, till skillnad från tidigare, inte från den anonyma marknaden utan genom regeringarnas öppna ingripanden. Ekonomin blev plötsligt synlig och myten om den osynliga handen var allvarligt skakad.
Freden
Med freden vek krigskonjunkturen och kris utbröt, med inflation, fallande produktion och vinster. Samtidigt var Europa förändrat i grunden. Tsarväldet, sedan århundraden reaktionens till synes oberörbara bastion, hade störtats och tilltron till dem som lett ut kontinenten i världskrigets katastrof var lågt och arbetarrörelsen på frammarsch.
Redan under kriget hade arbetare i Skottland bildat kommittéer på arbetsplatserna som inte bara organiserade otillåtna strejker utan även drev krav på arbetarkontroll. Liknande rörelser med direktvalda representanter hade uppkommit i Italien. I Turin knöt intellektuella socialister runt Antonio Gramsci an till dessa och spred genom tidningen L’Ordine Nuovo (Den nya ordningen) tankarna på att de arbetande skulle ta kontrollen över produktionen.
Ingående skildrar Mattei hur denna rörelse utvecklades i de två länderna. I Storbritannien blev kraven på sociala reformer allt mer långtgående: vuxenutbildning, bostadsbyggande, sjukförsäkring och så vidare. I Italien började arbetarna under Biennio Rosso, de två röda åren 1919 – 1920, ta över fabrikerna i stor skala och producera under egen kontroll.
Den gamla ordningen skakade i Europa, arbetarklassen hade trätt in på scenen som aldrig förr och hotade medvetet grundvalarna för kapitalismen. Hur skulle de ägande klasserna återta initiativet, ideologiskt och i praktisk politik? Svaret blev åtstramning.
De styrandes mobilisering
Mattei skildrar hur konferenserna i Bryssel och Genua blev en kraftfull mobilisering av de styrande kring denna strategi. Där samlades bankirer, statstjänstemän och ekonomer för att dra upp riktlinjerna för motoffensiven. Konferenserna har av många ansetts vara tämligen misslyckade eftersom olika förslag kring internationellt samarbete inte genomfördes.
Mattei menar att det är en felaktig bedömning. Med sitt fokus inställt mindre på formaliteter och mer på klasskampens verklighet menar hon istället att de var en mycket framgångsrik kraftsamling som snabbt skulle få genomslag i den borgerliga klasspolitiken i olika länderna.
Ur de många protokollen har Mattei destillerat fram de två viktiga slutsatser som experterna drog. Den första var att krisens orsak fanns i de arbetandes materiella krav. Den andra var lösningen, åtstramningspolitik, den som sammanfattades av den brittiske delegaten Lord Chalmers ord om att arbeta, leva och spara hårt. Det vill säga problemen var folkets fel och de måste nu straffas med åtstramning.
Åtstramningens kärna
Mattei sammanfattar åtstramningens kärna som en kombination av politiska åtgärder och en teori som rättfärdigar dessa åtgärder, en treenighet av finanspolitik, skattepolitik och industripolitik där alla sektorerna hänger samman och förstärker varandra med ett övergripande syfte: att stärka och bevara kapitalets makt.
Med penningpolitiken trycktes inflationen ner på de arbetandes ryggar med hjälp av höga räntor och arbetslöshet. En budget i balans blev det överordnade målet, skattebördan lades allt mer på de med lägre inkomster, förmögenhetsskatter avskaffades medan indirekta skatter ökade och de sociala utgifterna slaktades. Genom privatiseringar och minskad offentlig sektor drevs arbetslösheten upp samtidigt som hårda inskränkningar i de fackliga rättigheterna pressade ner antalet strejker i botten.
Det ideologiska lösenordet blev ”ren ekonomi”, nationerna skulle styras enligt strikt ekonomiska principer, höjda över politiska och sociala strider där staten skulle hålla sig utanför.
Med oberoende riksbanker och ”ren ekonomi” var produktionen åter utom räckhåll för politiken. Fast naturligtvis inte när det gällde att hålla nere de redan nertryckta. I både Storbritannien och Italien hade ekonomerna inga invändningar när det gällde statliga ingripanden mot arbetare, bönder och deras organisationer.
Längst gick det i Mussolinis Italien där fackföreningar och arbetarpartier upplöstes och strejker förbjöds. Men även i Storbritannien slog staten mot arbetarrörelsen, statsanställda förbjöds organisera sig fackligt och lagar stiftades som berövade Labourpartiet stora delar av sina inkomster.
Ideologisk offensiv
En viktig del i den ideologiska offensiven var att vända uppochner på världen: rikedom skapades av de ”flitigas” investeringar, inte de fattigas arbete, dessa slösade ju bara bort sina pengar på att konsumera. Slutsatsen blev att resurser skulle föras över till dessa ”flitiga” så att de kunde investera. De arbetande massorna utmålades som ansvarslösa och okunniga, just som de ställde krav på mer makt över sina liv och i praktiken började sträcka sig efter makten i samhället.
De ekonomiska beslut som krigsekonomierna hade gjort synliga skulle åter döljas bakom marknadskrafternas dimridåer. Framför allt skulle den obildade massan inte tillåtas påverka besluten, detta var experternas sak.
En av åtstramningsrörelsens ledande figurer, den brittiske ekonomen Ralph Hawtrey, insåg att den nyvunna demokratin stod i vägen eftersom inom ramen för denna ”måste regeringen bemöta kritik, eftersom dess ämbetstid är beroende av folkligt stöd”. Därför var det viktigt med en självständig centralbank ”fri att följa mottot: ’Förklara aldrig, ångra aldrig, be aldrig om ursäkt.”
Fruktan för revolution
I sin fruktan för revolutionen och i sitt råa förakt mot de arbetande smälte skillnaderna mellan fascism och liberalism snabbt samman, och det är slående hur lika de styrande i dessa så olika länder agerar och formulerar sig i de dokument Mattei grävt fram ur arkiven. Med den ledande representanten för den ”rena ekonomin” Maffeo Pantelonis ord:
”Tack vare bolsjevismen har den blygsamhet i levnadsstandarden som kännetecknade italienarna försvunnit. Den har försvunnit både hos arbetarklassen och hos bönderna. Det är motbjudande att bevittna massorna av berusade arbetare i alla vara städer … den anmärkningsvärda ökningen av lönerna åtföljdes inte av ökad civilisation, utan i stället lever arbetaren och hans hustru som grisar i sina hem för att kunna slösa bort det mesta av sin inkomst på att dricka vin på krogen.”
Storbritanniens premiärminister Winston Churchill hyllade oförbehållsamt den fascistiska åtstramningen: ”en budget i balans med betydande överskott medan industrin snabbt ökar i betydelse, och gynnsam betalningsbalans (…) en ordningsam och progressiv regering, en sparsam och arbetsam befolkning”, ”Om jag hade varit italienare är jag säker på att jag skulle ha stått vid er sida från början till slut i den segerrika kampen mot (…) leninismen.”
Klasskamp
Den klasskamp som Clara Mattei genom sin bok lyft fram pågår idag som för 100 år sedan. Åtstramningspolitiken är fortfarande en del i denna klasskamp, ideologiskt genom att få den att framstå som det enda möjliga och praktiskt genom att förskjuta makten till kapitalets fördel.
Kapitalets ordning sveper bort de ideologiska dimmorna kring åtstramningspolitiken och visar upp den för vad den är, en del av klasskampen. Ju fler som får syn på att den nuvarande samhällsordningen inte är evig utan just kapitalets ordning, desto större blir möjligheten att vi kan ifrågasätta och göra uppror mot den, både i teori och praktik.
Clara Matteis bok är tillägnad hennes farfars bror Gianfranco Mattei som dog i Mussolinis tortyrkammare och ”till revolutionärer över hela världen – igår, idag och imorgon”. Det är bara att hoppas att många läser och tar den till sig. Inte minst de inom vänstern som idag har svårt att se något alternativ till åtstramningspolitiken annat än att göra den lite mindre dålig.
Lars Henriksson
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
