Den 26 februari 2019 utbröt brand i de nya vattenrutschbanorna i vattenparken Lago Kortrijk Weide i Belgien Det skedde några dagar innan badet skulle öppnas och efter att branden startat i en grön rutschbana skedde snart en explosion. På några timmar hade vattenparkens alla fem vattenrutschbanor brunnit ner.
Vattenrutschbanorna i Belgien fanns nästan i sin helhet utomhus och vid branden blev själva badet och badhallen inte skadat så som det blev i Göteborg. Under den efterföljande utredningen visade det sig att en möjlig orsak till branden var de justeringsarbeten som pågått i en av rutschkanorna inför premiären. Men det är fortfarande inte helt klarlagt vad som orsakade branden i Belgien.
Teorin är att det i Belgien var nån slags kemisk reaktion efter plastarbete med en av rutschbanorna. Märkligt är branden i Belgien startade i en grön vattenrutschbana vilket också var fallet i Göteborg.
Trots att det gått 5 år sen branden i Belgien har inte heller försäkringsbolagen betalat ut några pengar. Detta beror på att de många olika företag som var inblandade i bygget av vattenparken skyller på varandra och ingen vill ta ansvar för det som skedde. Det är därför oklart vilket försäkringsbolag som ska betala.
Vid branden i Belgien dog ingen människa och badet kunde öppnas bara efter en månad. Men då utan vattenrutschbanorna som var på plats 6 månader senare.
Läs mer:
- Oegentligheter på Lisebergsbygge är ett systemfel
- Kraftig brand – Lisebergs vattenrutschbanor förstörda
- Hade branden i Oceana kunnat förhindras?
- Storbranden – ett resultat av kaoset på bygget?
- Vänstermedia inte intresserade av största arbetsolyckan?
- Arbetsmiljöfrågorna kan handla om liv och död
Det bästa skyddet mot storbränder är att minska förutsättningen för dess uppkomst. Brandincidenter, ibland av mycket trivial karaktär, har alltid skett och kommer alltid att ske. Visst måste vi vara försiktiga men vi kan aldrig bygga brandsäkerhet på förebyggande åtgärder relaterade till brandorsak. Insikten om detta är gammal, det var längesedan vi hade stadsbränder och det är dessbättre är det sällan som storbränder får riktigt fatala konsekvenser.
Bakom denna utveckling finns det faktum att vi, sedan ganska länge, bygger på ett sätt som beaktar att bränder kan inträffa. Brandväggar är ingalunda någon ny innovation och med ”brandceller” där fastigheter byggs på ett sätt som högst avsevärt minska risken att branden sprider sig utanför ”cellen” har utvecklingen gått vidare.
En väsentlig i arbetet minska effekten av en brand är förstås materialval. Att välja byggnadsmaterial är alltid en avvägning mellan aspekter som inte sällan är motstridiga. Vikt, hållfasthet, beständighet över tid, klimatpåverkan och kostnad utgör inte sällan betydande parametrar då ”ekvationen” skall lösas.
Att valet av material för rutschbanor i spektakulära vattenanläggningar (i alla fall utifrån såväl det belgiska som det lisebergska exemplen) inte är optimalt utifrån ett brandskyddsperspektiv torde vi (även om den explicita brandorsaken ännu är okänd, självantändning var det knappast) kunna ta som ett faktum.