Regeringen bryter mot lagen – klimat eller kapital?

När Klimatpolitiska rådet nyligen överlämnade sin granskning av regeringens klimatpolitik var det troligen den mest brutala sågning som någon statlig expertgrupp gjort av en sittande regerings politik. Rapporten påpekade inte bara att regeringens politik inte uppfyller klimatlagens krav utan var också ett skarpt konstaterande att regeringens påstående att deras handlingsplan leder ”hela vägen till nettonoll” brister i saklighet. På ren svenska: regeringen bryter mot lagen och ljuger för att dölja det.

Det borde inte överraska någon att en regering som sätter storbolagens intresse först i alla sammanhang inte håller igen för något så futtigt som vår gemensamma livsmiljö.

Klimatförnekare

Det är heller inte förvånande att Tidölagets mest lättkränkta och uttalade klimatförnekare reagerade genom att kräva att Klimatpolitiska rådet ska ”ses över”, en reflex som hämtad från deras kompisar runt om i världen. Självklart kommer kritiken inte att få regeringen att ändra något i sin klimatpolitik. Hur nödvändigt det än är räcker det inte heller med att sparka ut den sittande högerregeringen, det är inte bara den som hycklar med klimatpolitiken. Trots alla stora ord, avtal och toppmöten så pågår det ingen omställning, mängden växthusgaser ökar från år till år.

Det är självklart viktigt att avslöja de myter som sprids av dem som försvarar att allt ska fortsätta i gamla hjulspår. Till exempel bil-lobbyns ständiga utnyttjande av glesbygden som argument för subventioner när de allra flesta bilmil istället körs runt storstäderna. Eller ett annat favoritargument för politiker i Nord: att de gör sitt och att problemet ligger i de fattiga länderna. Den rapport om resursutnyttjande som FN:s miljöorgan UNEP nyligen släppte klär hänsynslöst av detta argument. I själva verket har de rika länderna bara puttat ner sin miljöpåverkan i näringskedjan genom att flytta exploateringen av jord och människor till fattigare länder.

Kapitalismen

Men det är varken ondska eller brist på kunskap som gör att klimatkrisen inte hejdas utan att klimatkrisen är oupplösligt sammanbunden med det förhärskande kapitalistiska systemet, ett system med en enda överordnad lag: vinsten måste öka! Alla förhoppningar om ”grön kapitalism” är därför fåfänga och de politiska program som bygger på detta dömda att misslyckas.

En av orsakerna till att regeringar världen över har kommit undan med detta är att vänstern, klimatrörelsen och arbetarrörelsen inte lyckats driva en klassmässig klimatpolitik.

I bästa fall har det handlat om ”rättvis omställning” där de som drabbas av omställningen ska kompenseras på olika sätt. Men det är en grundläggande feltanke. En omställning som handlar om att ta makt och tillgångar från kapitalet för att anpassa produktionen till människor och miljö skulle kräva helt andra saker. Kapitalets makt kan inte utmanas genom välvilliga förslag.

Arbete och kapital

För att lyckas behöver klimatpolitiken ta sin utgångspunkt i den verkliga konflikten mellan klimatet och kapitalet och att samma konflikt råder mellan arbetet och kapitalet. I båda fallen kan kapitalets destruktiva välde bara utmanas av den enda kraft som är starkare: arbetarklassen. Då är det nödvändigt att se arbetarklassen, inte som en drabbad grupp som behöver kompenseras för omställningen, utan som den absolut viktigaste drivkraften för att tvinga fram en omställning. Genom sitt stora antal men framför allt genom sin ställning i produktionen är arbetarklassen en unik kraft som dock idag till stora delar är vilande.

Efter decennier av reträtter, bakslag och massivt ideologiskt tryck har vi nästan glömt att den styrkan som ligger i att kunna kontrollera produktionen är vad hela arbetarrörelsens historia handlat om. Det är genom den vi kunnat tvinga kapitalägarna att gå med på saker de avskytt, från rösträtten till åttatimmarsdagen. Och det gäller fortfarande. Bara en politik som utgår från att de arbetande, i och utanför de branscher som är direkt fossilberoende, kan göra verklighet av den nödvändiga omställningen. Klimatfrågan hör hemma på arbetsplatserna och i fackföreningarna, det är där kraften finns som kan stå emot kapitalet och driva det på reträtt.

Klimatrörelsen

En sådan klimatrörelse behöver självklart bygga på konkreta krav att ta strid för, krav som förenar lösningar på klimatkrisen med de arbetandes dagliga behov, i Sverige och internationellt och som kan få stöd av en bred klimatrörelse i hela samhället.

Det handlar inte om att försöka tvinga en socialistisk kostym på en bred klimatrörelse utan att basera den på arbetarklassens intressen på kort och lång sikt, av trygga och anständiga jobb, av ett gott liv och en gemensam välfärd, av en produktion som sker för mänskliga behov inom ramen för vad naturen tål. Det handlar också om att vrida debatten, bort från dagens diskussion om konsumtion och individuella val till att ifrågasätta inriktningen på produktionen och dess drivkrafter.

Även om en rörelse som betonar jämlikhet, maktförhållanden, välfärd och internationell solidaritet stöter bort en och annan borgerlig klimatvän väger det lätt mot att denna grund är nödvändig för att göra den till de stora löntagargruppernas rörelse.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.