Är en grönjämlik framtid möjlig?

Sedan vill jag betona Greidners tes att nationell samhörighet är en förutsättning för vänster-högerpolitik, alltså klasspolitik i demokratisk form. Utan en känsla av nationskap i ett land blir politiken en huggsexa om resurser mellan olika etniska grupper.

Sociala djur har ”klasskamp” i form av hierarkikamp. Hos apor kan det bildas koalitioner av folket mot eliten, flocken mot alfahannarna, eller stöd för en ny alfahanne mot den gamla (ungefär som vår demokrati). Men mot utomstående flockar står alla enade. Flock (nation) går före koalition (klass).

Samma mekanism 1914 där etnicitet/nation var starkare än internationell klasskamp, och arbetarna söt upp bakom ”sina” borgarklasser istället för att förvandla första världskriget till ett europeiskt klasskrig. Istället för arbetarförbrödning blev det nationell förbrödring i varje land.

Etnisk kamp väcker släktskapsaltruism, som är starkare och mer emotionell (”blodsgemenskap”) än klasskampens ömsesidiga mer rationella altruism (”du kliar min rygg så kliar jag din”). ”Blod är tjockare än vatten” och vänner kan man förlora lättare än släktingar.

Består ett land av etniska grupper blir det alltså en starkare faktor än klass. Finns en enande nationskänsla kan istället landets fattiga sluta sig samman i klasskamp mot de rika.

Problemet med nationell samhörighet är värst i Afrika (se min kommande recension av ”Afrika – framtidens kontinent”). Men som Renan sa: ”En nation är en daglig folkomröstning”. Varje dag bygger vissa krafter upp den nationella gemenskapskänslan, medan andra krafter byter ner den.

En nation, som Sverige, är inte något som bara finns. Det är en social konstruktion, en människoskapelse, och människor kan även riva ner nationen. Det finns ingen objektiv svensk nation, som vore vi en biologisk familj. Nationen Sverige och det svenska folket existerar enbart i våra sinnen som en ”föreställd gemenskap” (Se ”Den förställda gemenskapen” av Benedict Anderson) .

Därför kan nationer också dö. Som den jugoslaviska nationen som delades upp på sju nya folk.

Att Sverige ska leva kvar för alltid är inget givet. Det bestämmer vi själva.

Men föredrar vi klasspolitik framför etnopolitik i Sverige bör vi bevara den svenska nationen.

Hans: På annan plats har jag uttryckt det ungefär så här: Förutsättningen för den långvariga socialdemokratiska hegemonin i Sverige var att man 1932 hade världens bäst organiserade och världens mest militantaste arbetarrörelse. Men som en del i kompromissen med kapitalet ingick att denna skulle monteras ner. Det tog tid, men till slut gick det, med hjälp av piska (byråkratisering och hårdföra ombudsmän som trakasserade alla som ville på något sätt återknyta till en rörelse styrd från basen) och morötter (högre lön och statliga ämbetsmän som var bättre här än någon annan stans i världen).

Jag tror inte det är en slump att man är mer kampberedd i praktiskt taget alla andra länder i Europa. Där har man haft mycket mindre av denna våta filt över självorganiseringen.

Norge kan vara ett undantag. Samma kvävande folkhemskompromiss som i Sverige, men ändå mer av självständigt agerande. Asbjörn Wahl förklarar det med att en del gamla maoister stannade kvar i fackligt arbete och lyckades komma sig upp – det är t.ex. en sådan som har lanserat Trondheimsmodellen. Men jag misstänker att det snarare berodde på att sossarna svek mycket tidigare och gick med i NATO, därmed triggande en massa folk i basen till självständighet. Vilket inte minst visade sig i EG-omröstningen 1973. I Sverige härskade de ”röda patriarkerna” för att använda Olle Sahlströms term ända tills de dog av ålderdomssvaghet nån gång på 80-talet.

Med tanke på att många medelklassradikaler engagerade sig för socialism på 70-talet när välfärden stod i topp, men är passiva nu när allt bara blir sämre så är det ju uppenbart att de inte drevs av verklig ilska över kapitalismen. De var med i en subkulturell ungdomlig modevåg. Hade några idealistiska ungdomsår av Sturm und Drang.

Men det är ju ändå nåt. Så hur lockar man ung medelklass idag att bli med i kampen? Vad är det som egentligen driver dem när det inte är hatet mot kapitalismen? Hur får vi det idag att bli trendigt och inne att vara socialist igen?

Instämmer. Men om man identifierade sig med arbetarklassen och var emot den arbetarförtryckande kapitalismen så finns ju även idag både arbetarklassen och den förtryckande kapitalismen kvar!

Då hade arbetarklassen det bättre än någonsin, idag har de fått det försämrat under trettio års tid. Och var finns nu flertalet av de gamla vänsterkämparna?

Det var alltså inte klass det handlade om utan om en idé om socialism man blev desillusionerad av. Det var alltså inte klasskänsla utan småborgerlig idealism som var drivkraften. Ändock idealism och det är ju bra.

Med tanke på dagens läge får man vara glad även över det. Så min fråga är fortfarande:

Hur får man dagens medelklassunga politiskt engagerade via en ny omgång av småborgerlig idealism?

Anders_S.
Först håller du med om det mesta jag skrev, utom att du då tror att arbetarklassen är lika mycket vänster idag som på 70-talet, sedan skriver du att jag lever i en fantasivärld.
Aningen svårt att förstå vad du menar faktiskt.
Påståendet att arbetarklassen fortfarande är så mycket vänster stämmer inte med min uppfattning och den tror jag inte kommer från någon fantasivärld, Jag har tillbringat större delen av mitt arbetsliv som metallarbetare och tycker mig ha sett hur i första hand uppgivenheten och det politiska ointresset har brett ut sig, men även hur många, framför allt yngre arbetare sökt sig högerut.
Hans verkar f.ö. ha ungefär samma erfarenheter.
Kan det möjligen vara så att det är du själv som fantiserar en aning?

Anders S: Jag anser uppgörelsen med realsocialismen vara fortsatt intressant för att lära sig av misstagen och inte återupprepa dem. Det har också stor betydelse för att vinna arbetare och tjänstemän att man klart tar avstånd från realsocialismen och kan visa varför man själv inte kommer att hamna där.

Speciellt viktiga är lärdomarna om hur och varför nya klasser återuppstår, vilket visar att statligt versus privat ägande inte är kärnfrågan utan den reela makten över produktionen. Och som jag anser det är storskalighet, ensidig centralplanering och storskalighet skurkar i sammanhanget.

Även den extrema arbetsdelningen, speciellt i kroppsligt och intellektuellt arbete. Liksom att våldsapparaten fortsatte att vara en särskild enhet som kunde monopoliseras av eliten. Folkmakten måste garanteras av allmän folkbeväpning. Den offentliga sektorn kontrolleras med arbetarmakt och social värnplikt.

Det är en oerhörd viktig lärdom av realsocialismen att se mekanismerna för att nya klassamhällen uppstår, och vad man kan lära av det. Döda ideologier, ja men varför urartade de? Vad ska vi göra annorlunda? Förutom demokrati förstås.

Anders Å: Jag delar dina erfarenheter, och det tycker jag verkligheten i form av det man ser i media och tidningar också bekräftar. Att förneka en trist verklighet gör den inte roligare. Precis uppgivenhet, vanmakt, ointresse och privatisering. Sen vet vi ju att många arbetare röstade på moderaterna och sverigedemokraterna.

Allmänt så tolkar ju människor verkligheten efter vad de själva upplever i livet, samt vad de läser och ser på teve och diskuterar med andra. Man kan inte kräva att alla arbetare ska ha tid och lust att ta till sig alla slags undersökningar. Framförallt kan man ju inte trycka undersökningar i halsen på dem, utan måste respektera de åsikter ur livet de dragit (säger jag till Anders S).

Sen vill jag som vanligt ha en kamratlig diskussionston mellan socialistisk arbetare. Dit hör inte att säga att motparten lever i en fantasivärld, som Anders S. gjorde. Skärpning och självkritik!

Ja, Die Linke är nog det närmaste vad jag vill ha, vänstersossar och reformerade kommunister tillsammans. Det verkar ju jättebra ni verkar där. Jag hoppas på en liknande utveckling i Sverige nu när sossarna helt går åt höger.

Men jag vet inte detaljerat vad de vill. Jag vill ha ett brett parti som samtidigt är kortsiktigt reformistiskt, välfärdsförsvarande, gör något här och nu (det bästa från folkhemmet), och långsiktigt ”revolutionärt” i att man verkligen också på sikt vill pröva sig fram med olika metoder till ett ekosocialistiskt samhälle (det bästa från vänstern). Plus feministiskt, ekologiskt och invandrarintegrerande (gärna med kvotering).

Skulle en kamratlig ton och självkritik vara maoistiskt? Det är väl bara sunt förnuft och folkvett? Dessutom var ju självkritik och fri debatt rena bluffen under maoismen, folk som tog det på allvar fängslades.

Och varför skulle inte maoismen ha nåt att bidra med, i varje fall i teorin. Den gamla trotskistiska tesen om byråkratisering når inte lika långt i insikt som maoismens att en ny klass uppstått.

Därmed förstår man också att det inte alls räcker att bara socialisera produktionsmedlen. Det formella ägandet är en ytgrej i klassamhället, det viktiga är den reella kontrollen privat eller i kollektiv form av en överklass över produktionsmedlen och staten som våldsapparat.

Här återkommer jag till vikten av decentralisering som ju maoismen även trodde på i teorin, liksom till delvis upplösande av arbetsdelningen mellan kroppsligt och intellektuellt arbete, som maoismen förde fram, liksom allmän folkbeväpning som maoismen använde delvis och hycklande och manipulativt i kulturrevolutionen (eliten behöll den yttersta makten över krigsmakten och slog ner kulturrevolutionen när den började bli väl produktionsstörande och folkmaktskrävande och kaotisk). Även en blind höna…

Instämmer med Anders Å i allt han skriver. Har samma erfarenheter och syn som han tydligen.

Demokratisk ekosocialism jättebra. Men ett bredare parti behövs som sagt. Och till det har SP tydligen en mycket bra icke-sekteristisk och öppen och konstruktiv attityd. Bara att gratulera.

Läste att LO visar att klyftan mellan de som har arbete och alltmer fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer ökat (liksom unga arbetar-kvinnor). Den klyftan exploaterar moderaterna. Att invandrare är överrepresenterade bland de icke-arbetande kan bidra till klyftan.

Liknande i USA med vit medelklass och arbetarklass som till kanske hälften är icke-vit, en klyfta borgarmedelklassen i republikanerna kan exploatera (totalt i USA är 2/3 vita och 1/3 färgade – Svarta 11 procent, latinos 12 procent, asiater 6 procent, indianer 1 procent max, plus lite annat).