Demokrati är klasskamp

Economic Origins of Dictatorship and DemocracyBoktips
Economic Origins of Dictatorship and Democracy
Daron Acemoglu och James A. Robinson
Cambridge University Press

Demokrati är klasskamp

Man behöver inte vara marxist för att se den nakna sanningen om klassamhället. Det visar denna välgenomtänkta år 2006 publicerade bok av två amerikanska professorer – i ekonomi respektive samhällsvetenskap – vid elituniversiteten Harvard och MIT (Massachusetts Institute of Technology) i USA.

Demokrati och diktatur (majoritetstyre eller minoritärt auktoritärt styre) handlar i grunden om sociala gruppers konflikter om ekonomiska resurser. Om hur jämlikt eller ojämlikt samhällets tillgångar ska fördelas. Samma som vänstern kallar klasskamp alltså (men även etniska grupper kan slåss). De två författarna medger också kort och i förbifarten en viss likhet mellan deras teorier och marxismens politiska och ekonomiska teser.

Bokens grundtema är alltså materialistisk, ekonomin är basen i samhället, politiken överbyggnaden (en vänsterjargong de förstås inte använder). Demokrati är politisk jämlikhet, diktatur politisk ojämlikhet. Det betyder att folkstyret kan användas för att skapa ekonomisk jämlikhet – om vanligt folk får makt (inflytande) kan de växla över det till mer resurser (pengar).

Att ta från de rika och ge till de fattiga är förstås mindre populärt bland de välbärgade. Därför vill eliten (överklassen) i grunden ha diktatur, och folket (massan) ha demokrati. Det är en simpel fråga om att de två motsatta samhälls-klasserna vill ha ett politiskt system som gynnar den egna plånboken. Folkdemokrati versus elitdiktatur.

Därför har eliten använt diktatur, repression och kupper för att stoppa eller störta demokratin. Och därför har folket (i boken kallat ”medborgarna”) använt politisk kamp, skapat social oro och gjort revolution för att införa eller försvara demokratin.

Just hotet om att förlora allt via en social revolution har varit det (även i Sverige) viktigaste skälet till att eliten trots allt, motvilligt och gradvis gått med på demokratiska reformer.

Vanligtvis har en allt större del av befolkningen fått politiska rättigheter (sist kvinnor). Från deldemokrati till heldemokrati. Här spelar medelklassen som tredjeklass och buffert i mitten en viktig vågmästarroll. Genom att splittra folket i arbetarklass utan rösträtt och medelklass med rösträtt kan eliten behålla sin makt.

Ju större och rikare medelklassen är, desto större är också möjligheten att de allierar sig med de rika i ett gemensamt privilegieförsvar. Ja, till och med får röstmajoritet i en demokrati (som i Sverige idag). Medelklassen kan därför avradikalisera demokratin, vilket gör att den blir mindre hotande för eliten, och därför lättare att acceptera för dem.

Ganska enkla och självklara saker. Men boken tar också upp en mängd andra variabler som påverkar införande och konsolidering av demokrati. Det politiska rävspelet mellan klasserna ses nyktert vetenskapligt och beskrivs i fullständigt obegripliga matematiska formler. Därför räcker det med att läsa början av boken och inledningarna till de olika kapitlen.

Samhällets rikedom och graden av ojämlikhet påverkar förstås hur rädda eliten är för vad demokrati kan innebära för deras rikedomar. Jordägare är mer antidemokratiska än kapitalister eftersom jordreform är ett så populärt krav, och för att de inte som industrialister kan flytta sitt kapital utomlands om en radikal regering tillträder.

Bland annat därför ökade möjligheten till demokrati när det medeltida feodala jordbrukssamhället sakta övergick i ett modernt kapitalistisk industrisamhälle. I det senare gjorde också ökade kommunikationer och transporter, liksom de fattigas koncentration i städer och fabriker att folket (de vanliga människorna) lättare kunde organisera sig kollektivt och bli en politisk kraft.

Sekularisering och upplysning spelade förstås också en roll för att kunna tänka i nya rebelliska banor (min kommentar).

Med vänsterögon sett är författarna lite luddiga i användandet av begreppet medelklass. Under jordbruksfeodalismen var godsägarna överklass, och medelklassen var den uppstigande kapitalistiska bourgeoisien. Senare under industrikapitalismen blev borgarklassen överklass, och den nya medelklassen blev småföretagare och i allt större utsträckning tjänstemän. Den distinktionen gör man inte i boken, men det är en sidoanmärkning.

En viktigare kritik är synen på militärens roll i spelet mellan klasserna. De (alltså officerarna) kan ha en egen agenda, men i stort tjänar de elitens intressen som författarna mycket riktigt påpekar. Men de saknar den marxistiska analysen av militär och polis som samhällets monopolistiska våldsapparat och yttersta garant för klassamhället. Som Gustav Vasa sa; ”Makt sitter i spjutspets ände”.

Författarna tar förstås upp att eliten i kraft av sina ekonomiska, sociala, organisatoriska, kunskapsmässiga och andra resurser har ett oproportionerligt stort politiskt inflytande även i en formell demokrati (se exempelvis de rikas bidrag till republikaner och moderater).

Det gör att eliten så småningom anpassar sig till och accepterar det demokratiska systemet. När detta dessutom har ”satt sig” efter tillräckligt många år blir demokratin också en konsoliderad historisk och politisk institution som är trög att förändra. Den blir en självklar samhällsgrund bortom all diskussion.

Ett historiskt sätt för eliten att bromsa demokratin var att istället göra eftergifter i form av ett mer jämlikt samhälle – men med överklassen kvar vid makten. Eftersom demokrati är ett verktyg för mer jämlikhet minskar då kraven på demokrati (som i jämlika men auktoritära Singapore med svag demokratisk opposition).

Men hur vet de fattiga att jämlikhetspolitiken kommer att fortsätta? Det vet de inte.

Bara med demokrati kan de fattiga vara säkra för då styr de själva. Så även i ett ganska jämlikt diktatoriskt klassamhälle kan de fattiga som ser till framtiden ändå vilja kräva demokrati.

Makt (en tillfällig regering) är temporär, institutioner (som demokratin) är varaktiga. Demokratin är därför det potentiellt bästa skyddet för en pro-fattig, pro-majoritär och pro-folklig politik i det långa loppet.

Boken tar upp många fler demokratiaspekter som kostnaden för repression respektive revolution, elitens behov av politisk stabilitet, betydelsen av det växande humankapitalet, ekonomisk struktur, civilsamhälle, krig, kriser, kalla krigets slut, dagens försvagning av ”klasskriget”, parlamentarism – presidentialism, utbildningsnivå, globalisering, historiska faktorer, mångkultur etcetera.

Det sistnämnda (etnisk-kulturella identitetsklyftor i de arbetande klasserna) ger mindre enighet och solidaritet i folket och leder därför till svagare krav på välfärd och socialism som hotar eliten. Därav den stabila (för borgarklassen ofarliga) demokratin i exempelvis USA.

Ett konstigt resonemang i boken rör överklassens möjligheter att hota med kapitalflykt och annat ekonomiskt sabotage för att tvinga fram en pro-borgerlig politik. Då kan politiken av tvång bli mindre majoritetsinriktad, skriver de båda författarna.

Men demokrati betyder ju majoritetsstyre, och då är det ju inte längre demokrati (folkstyre)!? Samma om makten övergår till EU eller till nyliberala globala institutioner – då är det inte längre folket/nationen som bestämmer (min kommentar förstås).

Vad är då demokratins framtid enligt författarna? Jo, de misstänker att eliterna blir allt bättre på att försvara sina intressen i demokratierna, allt bättre på att kontrollera den demokratiska regeringsapparaten.

Till det kommer tendensen att även socialistiska partier tenderar att skapa en egen elit, eller bli en del av den etablerade borgerliga eliten (se sossepolitikernas karriär i det privata näringslivet och fackpamparnas höga löner– min kommentar).

Då kan framtidens demokratier bli mindre jämlika, ha mindre av fördelningspolitik, och mindre inslag av majoritetsstyre. För de som vill förändra samhället kommer det enligt författarna att bli ”a disappointing form of democracy”. Folkmakten blir innehållslös, demokratin en besvikelse.

Boken är en bra rumsligt och tidsmässigt övergripande mega-historiesociologisk blivande samhällsvetenskaplig klassiker (trots svår matematik och spelteori). Jag gillar sådana böcker med storslagna symbioser av kunnande.

Med sitt nyktra klassmaterialistiska konfliktperspektiv, utan marxistisk jargong, bidrar denna 400-sidorsbok till att genomlysa klasskampen så att säga partipolitiskt neutralt. Kanske det får fler att läsa och lyssna?

Hans Norebrink

# Jag skulle vilja komplettera med följande: Den lokala jägardemokratin vi levde i under större delen av vår historia försvann när de storskaliga centraliserade slav/feodala jordbruksimperierna omöjliggjorde folkets kommunikation – svår mellan isolerade bondbyar. Till det den sociala hierarkin och den jämlika folkbeväpningens ersättande med militär och polis, kontrollerade av eliten.

I det moderna samhället med tryckkonst, läskunnighet, nationalspråk, snabba transporter, telefon, internet, urbanisering och storföretag kan folket återigen organisera sig kollektivt mot överklassen. Självklart borde även allmän folkbeväpning återinföras, i första hand genom att återigen införa allmän värnplikt för alla.

Se även klassikern ”Social Origins of Dictatorship and Demoracy” av Barrington Moore från 1966. Kommer snart som recension av undertecknad.

Läs mer: U of Warwick, Google, FT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements