Finansmarknaderna göder maffian

Maffian kan beskrivas som kriminalitetens aristokrati, baserad på familjelojalitet och blodsband fungerar de som ett hemligt sällskap. I den franska dokumentärfilmen Smutsiga pengar (2012) redogörs för hur de har utvecklats till en global aktör som närmast går att jämföra med multinationella företag. De utgår från ett lokalt avgränsat revir men agerar med global räckvidd och infiltrerar den vanliga ekonomin med hjälp av advokater, revisorer och köpta politiker.

Den forne ordföranden för den italienska parlamentariska antimaffiakommissionen Francesco Forgione konstaterade: ”Jag som marxist skulle kunna säga att det inte finns någon annan vara som kan genererar vad Marx kallar ett mervärde på nästan 200 000 euro [per kilo]”.  Det går inte att vinna den kampen med enbart rättsliga medel, för med ökade tillslag stiger bara priset och lönsamheten. Men deras intäkter kommer inte bara från narkotika utan från ett bredare spektrum som pirattillverkat gods, människohandel och avfall. Deras två främsta konkurrensmedel, mutor och hot, ger maffian oanade möjlighet att ta sig in på nya marknader. I synnerhet offentlig upphandling har blivit en guldkossa att mjölka i Italien.

Avregleringarna på 80-talet alstrade kriminalitet

Man kan peka ut två avgörande förändringar som möjliggjorde den här utvecklingen. Dels Berlinmurens kollaps som öppnade upp nya marknader i öst vars rättsvårdande instanser såg mellan fingrarna mot en dollar eller två, länder som sedan integrerades i den europeiska gemensamma marknaden. Dels avregleringen av de internationella finansmarknaderna på 1980-talet. Den organiserade brottsligheten är intimt sammanlänkad med den globaliserade kapitalismen, det är alltså inte trots utan på grund av marknadernas expansion maffian kan växa sig stark. Den forne rådgivaren till skatteparadiset Jerseys regering John Christensen pekar ut avregleringen av finansmarknaderna som just alstrare av kriminalitet: korruption, skatteflykt och penningtvätt. Den skapade fantastiska möjligheter för omfattande och snabba penningöverföringar som är mycket svåra att spåra.

Centrum för den brottsliga verksamheten är London City, det är navet för skatteparadisen som de flesta har det gemensamma att de tillhör det brittiska samväldet: med namn som Anguilla, Bahamas, Belize, Bermuda, Caymanöarna, Cooköarna, Jungfruöarna. Har pengarna varit i City och vänt så anses de tvättade. Maffians stora problem är inte brist på intäkter, tvärtom kan de gödsla med sina inkomster – i Italien omsätter de runt en tiondel av landet bruttonationalprodukt. Problemet är att pengarna behöver tvättas rena och legaliseras: Där fyller det internationella banksystemet en praktiskt funktion.

Politikerna ser mellan fingrarna

Från politiskt håll är man ovillig att agera. Den nyliberala modell som dominerar det politiska tänkandet förutsätter just oreglerade finansiella marknader, att kapitalet ska röra sig fritt bortom insyn och kontroll av demokratiska krafter. Då får man maffian på köpet, något som man tydligen anser vara värt priset.

Det blev än tydligare efter den ekonomiska krisen, då alla hot mot den finansiella stabiliteten måste hållas kort. Faller en bank, likt Lehman Brothers gjorde hösten år 2008, är man rädd att det ska sätta igång en kedjereaktion som sänker hela systemet. Det visar fallet Wachovia, banken som nu är en del av Wells Fargo hanterade pengar från mexikanska drogkarteller till ett värde av nästan 400 miljarder dollar. Den amerikanske åklagaren Jeffrey Sloman konstaterade att “Wachovia’s blatant disregard for our banking laws gave international cocaine cartels a virtual carte blanche to finance their operations”.  Ingen dömdes utan banken kom undan med böter på 160 miljoner dollar år 2010 –  en struntsumma i sammanhanget.

Det går inte att skilja svarta pengar från vita i ett sammanlänkat finansiellt system, ett nätverk som din lokala bank är en del av. Vad det här visar är att kriminalitet i lika hög grad är en politisk som en polisiär fråga. Den ekonomiska politiken inte bara möjliggör utan direkt skapar brottslighet. Den politiska elit som för sig med en retorik om hårdare straff och kamp mot organiserad brottslighet är i själva verket de som själva göder den kriminella verksamheten. När Folkpartiets rättspolitiska talesperson Johan Pehrson nu vill höja straffen för organiserad brottslighet och narkotikabrott då  ”de som ägnar sig åt hantering av den här verksamheten måste förstå att det inte ska löna sig” är det  ett oseriöst publikfrieri. Med andra handen har man hela tiden agerat för avreglerade finansmarknader och öppnat upp för att maffian ska blir en integrerad del av vår ekonomi. Som man bäddar får man ligga.

Abe Bergegårdh, ursprungligen publicerat på Vardagens Politik

Läs också:

Intressant?
Borgarmedia: AV1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads