Men sluta då slapp-nia!

I begynnelsen var artighet. Det var artigt och respektfullt att tilltala den blåblodiga överklassen med deras adelstitlar – såsom vi ännu år 2015 gör med kungafamiljen. Därefter var det artigt och väluppfostrat att tilltala fina människor med deras yrkestitlar – som vi kan se i alla pilsnerfilmer från trettiotalet.

Senare var det artigt med herr för man, fru för gift kvinna och fröken som titel för ogift kvinna. Och så fortsatte det med den socialt segregerande och samhällssöndrande uppdelningen i du och ni.

Det var artigt och underdånigt att nia de som var socialt högre än en själv i olika situationer. De kunde vara äldre, rikare, mäktigare, mer utbildade, bättre betalda, de med högre positioner i arbetslivet, vara ens chefer eller kunder. Då gällde det att vara artigt uppmärksam.

Men så började effekterna av den politiska demokratin att påverka folk. Var inte alla människor lika mycket värda egentligen – i grunden jämlika? Även den ekonomiska jämlikheten gick framåt i Sverige fram till 1980. Så varför inte även avskaffa titulerandet och niandet av människor högre upp på statusstegen och i samhällshierarkin?

Det var tanken bakom du-reformen 1967. Den fick ett stort genomslag trots motstånd i borgerligheten. Helt plötsligt kunde städerskan säga du till doktorn, vilket många överklassmänniskor upplevde som något oerhört negativt. Men så småningom slog det igenom att om alla människor är lika värda så kallar vi alla varandra du. Det handlade om social jämlikhet.

Så går tiden och nyliberalismens genomslag i världen får till effekt att den ekonomiska ojämlikheten återvänder till vad den var innan demokratins införande för hundra år sedan. Och om ekonomisk jämlikhet är fel i vår tid kanske även social jämlikhet är det…

Och så, som av en händelse, dyker det plötsligt upp aningslösa och historielösa ungdomar som i sin okunniga naivitet vill kasta hela den historiska utvecklingen mot ökad jämställdhet människor emellan på soptippen. Vi vill ju bara vara artiga när vi niar säger de blåögt, och vill börja om debatten ända från medeltidsnivå.

Men gör då det på ett genomtänkt sätt. Argumentera för och bevisa att jämlikhet är ett dåligt samhällsideal. Förklara varför alla människor inte är lika mycket värda. Beskriv varför titulerandet och niandet är bra. Ha en övertänkt och genomarbetad åsikt till förmån för underdånig artighet.

Jag lyssnar gärna på er när ni talar om vilka argument ni har för att demokratins princip om alla människors lika värde är fel. När ni för fram ordentliga argument för att man artigt ska nia fint folk.

Börja debattera ärligt och rakt. Men sluta för h-e med ert hjärnlösa slappniande!

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    Jag är inte bekväm med att bli tilltalad med ”ni”. Jag är heller inte bekväm med att av personer jag inte känner – i tid och otid – bli tilltalad med mitt förnamn. Det första uppfattar jag som konstlat och det sistnämnda som rent lismande. Med vanligt och ”okonstlat” duande kommer man ifrån dessa problem. Att ”duandet” fungerar kanske har sina rötter i att detta var fornsvenskans enda tilltal till person i singular. ”I”, som senare utvecklades till ”ni” användes endast i plural.

    Dock var det nog så att du-reformen lyckades med något som ”ni-reformen” (det fanns en sådan) misslyckades med, nämligen att få bukt med den titelsjuka, som accelererat allt sedan 1600-talet och som, förutom de mer ”demokratiska” aspekterna, innebar språkligt klumpiga konstruktioner med ett upprepat användande av tredje person.

    ”Ni-reformen” startade med ett upprop i Post och Inrikes tidningar den 26 februari 1858, där man propagerade för att alla skulle tilltalas med ni (bland undertecknarna fanns bl.a. kronprinsen Carl). Effekten blev dock begränsad, titlarna och tredje persontilltalet fortsatte att florera. Möjligen var en effekt att ”titellösa” oftare tilltalades ”ni” än tidigare.