Kan en socialdemokratisk regeringspolitik se ut hur som helst?

Efter den socialdemokratiska partiledningens överenskommelse med MP, C och L är svaret på frågan uppenbarligen Ja. Försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, mer skattesubventioner för rikas hushållstjänster, inga begränsningar för privata vinster i välfärden.

De kunde varit valpropaganda i fjolårets val, en uppräkning av allt elände som en Alliansseger skulle föra med sig. Men det är bara ett kort urval av vad socialdemokraterna nu kommit överens med C och L om att genomföra.

Överenskommelsen presenteras som att det handlar om att ”låsa upp gamla knutar och åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Översatt från politikersvenska betyder det ”ge upp varje tanke på att arbetare och tjänstemän skulle ha självständiga och gemensamma intressen skilda från överklassens och genomföra försämringar som det blir omöjligt att göra något åt vad folk är röstar på”.

För säkerhets skull understryker överenskommelsen att ”Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Det är bara för V att tacka och ta emot. Att inte förknippas med denna högerpolitik är inget att sörja, tvärtom än det en nödvändig grund för en total opposition mot denna socialdemokratiska regering som nu uttalat kommer att regera på ett borgerligt program.

Den som har haft den minsta förhoppning om att socialdemokraterna under Stefan Löfven skulle stå emot högeroffensiven har nu fått svart på vitt om motsatsen, de har i stället gjort sig till ett direkt redskap för den. Samtidigt som tonläget mot invandring skärps ytterligare är risken uppenbar att programmet ger extremhögern ytterligare chanser att utmåla sig som ”den enda oppositionen”.

Socialdemokraternas försvar är att det skulle bli värre med en högerregering. Det visar bara deras totala uppgivenhet. Alternativet hade naturligtvis inte varit att snällt släppa makten till högern och sitta still i båten utan att gå i total opposition och kasta in hela arbetarrörelsen i en offensiv för ett program som inte bara är mindre ont utan ett långsiktigt svar på verkliga behov. Men det alternativet finns inte i S-ledningens värld. Att ”vinna” regeringsmakten på detta sätt kan bli en mycket dyrköpt seger för Löfven & Co. Runt om i Europa har de socialdemokratiska partierna kollapsat just genom denna typ av politiska kapitulationer. De sågar helt enkelt av den gren de sitter på.

I december lovade LO som en kommentar till regeringsförhandlingarna att ”vi kompromissar aldrig om tryggheten för vanligt folk”. Upp till bevis nu! Under hösten har LO:s eftergifter om arbetsrätten börjat skapa protester underifrån. Med en S-regering i de borgerligas ledband är det hög tid att LO-facken släpper den ”facklig-politiska samverkan” dvs den okritiska lojaliteten mot S och väljer att företräda medlemmarna mot regeringen.

Uppgiften för alla, var vi än befinner oss, är nu att organisera motståndet mot den nya våg av högerpolitik som kommer att välla över oss i Stefan Löfvens regi.

Advertisements