Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst är den första övergripande presentationen av den arbetarlitterära renässansen i Sverige under de senaste femton åren. Dessutom innehåller den en översikt av hela den arbetarlitterära traditionens historia och av den litteratur som befinner sig i arbetarlitteraturens ”gravitationsfält”.
Framställningen bygger på sådant som andra skrivit (Landström tycks ha läst i stort sett allt), men det är ändå en delvis unik bild som framträder och även om jag så klar får lust att polemisera mot några av hans teser – ämnet ligger mig ju varmt om hjärtat – är helheten robust.
Jag kommer säkerligen att gå i dialog med Landströms bok i många sammanhang framöver, och en utförligare recension finns i norska Klassekampen. Här vill jag bara passa på rekommendera den till alla, både till er som är intresserade av arbetarlitteratur och till er som ”bara” är intresserade av frågor om litteratur, samhälle och politik i allmänhet.
Landström analyserar nämligen inte bra litterära skeenden i snävare mening, utan levererar en lång rad skarpa iakttagelser av mer generell natur. En sådan gäller den samtida litteraturkritikens handfallenhet inför frågor om klass:
I dagstidningarna omformuleras fattigdom som ”utanförskap”, exploatering blir det luddiga begreppet ”förtryck”. Idag har det blivit kutym att använda begreppet ”rasifiering” och ”en” istället för ”man” i kulturtexter. Men samma skribenter skulle aldrig koma på tanken att skriva det neutrala ”arbetsköpare” istället för det ideologiskt extrema ordet ”arbetsgivare”, som antyder att arbetskontraktet är ett slags välgörenhet.
Man kan tycka vad man vill om ”ideologiskt korrekt språkbruk” – Landström sätter hur som helst fingret på någonting intressant.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerad på Litteratur och klass, publicerad här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
