Det ekonomiska ras som utlösts av covid-19 har sedan ett tag väntat i kulisserna. Det är inte bara viruset som är orsaken. Kriserna är en del av det kapitalistiska systemet. Företag, stora som små, tigger nu om skattepengar efter att deras kamporganisationer, Svenskt Näringsliv, Timbro, Moderaterna, med flera, i åratal lagt enorma resurser på att propagera för sänkta skatter och minskad gemensam sektor. Liksom under finanskrisen 2008 finns det nu ingen gräns för vilka resurser som kan sättas in för att rädda banker och privata företag.
I krisens kölvatten kommer vi att ställas inför rader av försök att genomdriva åtgärder som tidigare varit politiskt omöjliga för att flytta fram storföretagens och de rikas positioner. I flera länder har vi redan sett antidemokratiska ingrepp. I Sverige kommer det att gälla alltifrån lagstiftning om arbetsrätt till avtal om löner och arbetsvillkor. De rasister som nu ligger lågt kommer snart att sticka upp sina trynen för att sprida villospår om krisens orsaker.
Därför behöver vi, arbetare och låginkomsttagare, göra något mer än att tvätta händerna och vänta på vad myndigheterna beslutar. Vi behöver vårt eget svar på de pågående kriserna för hälsan, ekonomin och klimatet. Kan regeringen plötsligt trolla fram hundratals miljarder för att rädda företag och banker är det naturligtvis möjligt att göra detsamma för välfärden och klimatet.
Överklassen använder alltid kriser för att få igenom sådant de inte kan få majoriteten att gå med på i normala fall. De kriser vi nu genomlever är ett tillfälle att göra tvärtom, att få ett brett folkligt stöd för ett systemskifte i socialistisk riktning, att skapa ett samhälle som sätter människors behov i första hand.
I fyrtio års tid har högern fått sätta dagordningen: om bara var och en sköter sig själv tar marknaden hand om resten. På några veckor har detta vänts upp och ner, den nyliberala världsordningen bryter nu ihop framför våra ögon. Covid-19-pandemin har gjort det uppenbart hur oerhört beroende vi är av varandra och ett väl fungerande samhälle. Även i rika länder tvingas sjukvårdspersonal fatta fruktansvärda beslut om vem ska bli utan livsuppehållande hjälp, resultatet av mångårig misskötsel och marknadsanpassning av välfärden. Det är lätt att föreställa sig vad som väntar när pandemin sprider sej till de fattiga länder där redan sköra offentliga system bantats sönder av skuldutpressning och IMF:s ”strukturanpassningar”.
Det som den segerrusiga högern varit mest stolt över, den globala arbetsdelningens och just in timeproduktionens effektivitet, har nu blivit direkta hot mot samhällen och människor. Livsviktiga mediciner som bara tillverkas på en plats kommer inte fram. Enkel sjukvårdsmateriel saknas eftersom sjukhus och regioner inte fått lov att hålla lager. Till och med den militära sjukvårdens respiratorer visar sig ha slumpats bort i samma naiva tilltro till att allt ska fungera som vanligt i alla lägen.
Till och med i den nuvarande krisen håller Karolinska Sjukhuset i Stockholm fast vi planerna på att sparka sjuksköterskor och läkare. Övertydliga bevis på att sjukvård och annan välfärd inte kan behandlas som varor på en marknad. Obarmhärtigt avslöjas också vad som är viktigt i samhället. Sjuksköterskor, personal i livsmedelsbutiker och pappersbruksarbetare är oändligt mycket viktigare än börsmäklare, direktörer eller bolagsjurister.
Läs också: Det räcker inte med att tvätta händerna
