Prylar har vi gott om, vi svenskar. Stora blanka bilar, märkeskläder och den nyaste tekniken har krupit nedåt genom samahällspyramiden på ett sätt som skulle få en tidsresenär från mitten av nittiotalet att tro att vi blivit miljonärer på bara några årtionden. Men det är en fasad, pengarna har bara flyttats om. Materiell lyx har blivit som en slags muta för att få majoriteten att acceptera hur samhället utarmats. Individuellt överflöd har blivit ett sätt att sminka över vårt gemensamma armod.
Däremot har insikten om hur fattigt Sverige blivit inte riktigt sjunkit in. Någonstans i vårt gemensamma medvetande lever bilden kvar av det jämlika och rationella Sverige, tron på det starka samhället. Nu när den svenska coronahanteringen alltmer framträder som ett misslyckande måste vi nog ställa oss frågan om inte anledningen står att hitta just här, i glappet mellan hur vi föreställer oss vårt samhälle och vilket land Sverige faktiskt blivit. Sverige har gjort lite av ett nummer av att ställa vetenskapligt grundade resonemang i förgrunden när regeringen beslutat strategi. Men om vetenskapen skall styra samhällets väg måste det finnas frihet att handla efter de slutsatser man drar. Den friheten finns inte i Sverige.
I pandemins 2020 krockade nämligen två storheter med varandra; den rådande ordningen och de samhälleliga behoven. Nu har en delrapport från den statliga coronakommissionen landat och den visar med all tydlighet hur regeringen – och samhället – lät den rådande ordningen gå segrande ur striden. System före behov. Egentligen visste vi ju detta redan i våras. Det kunde vi se när planerade nedskärningar låg fast trots sjukvårdens fullständigt skriande behov. Vi kunde se det när inga reella åtgärder eller ens resurser sköts till i den så allvarligt exponerade äldrevården. Det började bli smärtsamt uppenbart när sommarens nedgång i smittspridningen inte användes för att förbereda samhället för en andra våg. Så mycket nödvändig kritik drunknade i den symboliskt laddade frågan om ”lock down” kontra ”flockimmunitet”.
Istället för att ställa om för att möta en pandemi lät man ”sedan länge välkända strukturella brister” vara, till ett pris som uppenbarat sig både i statistik och vårdarbetares vittnesmål. Politiskt är det egentligen inte så konstigt att man underlåtit att möta krisen med resurser och omprioriteringar, för det hade blivit mycket svårt att starta om nedskärningspolitiken igen när COVID-19 väl är bekämpat. Åtgärderna som trots allt kommit var för små och kom för sent för att stoppa smittan. Den nyliberala åtstramningspolitiken kommer dock att överleva pandemin, så på den punkten måste ju strategin anses vara en framgång för både januaripartierna och högeroppositionen.
Det är emellertid inte bara människoliv som offrats när samhället väljer väg på det vis Sverige gjort. Någonting brister i hur vi ser på oss själva och vår roll i världen. Trenden syns överallt just nu, men frågan är om inte Sverige sticker ut. Från att ha strävat efter att vara bäst i klassen ser vi ett samhälle och ett politiskt klimat som släpper alla ambitioner om att vara något annat än ett kulturellt inåtvänt, självtillräckligt, nationalistiskt och i allt väsentligt svagt samhälle. Sverige är fullt, Sverige är fattigt, Sverige pallar inte ha någon självständig utrikespolitik, Sverige förmår inte skydda sin egen befolkning från smitta, Sverige orkar inte bry sig. Kom inte hit. Be oss inte om något. Låt oss krympa ihop ifred och avskildhet. Detta är det nya nationalistiska löftet. Sverige som Skandinaviens sjuke man.
Sådant är samhället som nyliberalismen skapar – och när drömmen om ett bättre samhälle dör, då dör också drömmen om att bli bättre människor. När allt som återstår av samhället är den hårda kärnan sker detsamma inom oss. Vi skrumpnar ihop som varelser. Så om vi tar med oss någonting från 2020, låt det då vara det absolut nödvändiga i att hålla drömmen vid liv. Drömmen om att ha något mer, om att vara något mer. Innan detta vänder kan den drömmen vara allt vi har kvar att kämpa för.
En ledare från tidningen Internationalen.
