En stund var det skrämselkalas i Sverige. En bomb hade briserat i ett bostadsområde i centrala Göteborg och det urspårade gängkriget såg ut att vara orsaken. En av Internationalens prenumeranter cyklade nästan in Ulf Kristersson som tillsammans med sina närmaste hårda tag-moderater tagit sig till Göteborg för att gripa tillfället.
Nu glödde stålet verkligen vitt och ett helt etablissemang med siktet inställt på repression stod redo att smida. Gängen hade ju sprängt en bomb i akt och mening att tysta en polisman i en rättsprocess (vad det verkade)! Manegen var verkligen krattad för att utropa inbördeskrig mot gängen, höja straffskala, införa undantagstillstånd och kanske till och med mobilisera militären.
Så kom nyare nyheter och allt pekade plötsligt i en annan riktning. Mot en ensam gärningsman, vit, medelålders och i desperat krig mot hela samhället. Och så blev det alldeles tyst. Plötsligt var det inte alls lika intressant att gärningsmannen var på fri fot. Rädsla säljer ju, så är det. Men inte vilken rädsla som helst. Politiska opportunister är nämligen bara intresserade av den rädsla som kan användas för att maskera den större och ständigt växande otrygghet vi lever med.
Välfärdsstaten, egentligen hela upplysningsprojektet, handlade om att skapa kontroll över alla de omständigheter som styrde och hotade vår tillvaro och våra liv. Efterkrigsårtiondenas hela samhällsprojekt tycktes handla om detta: tämja ekonomin och naturen. Reglera och planera så vi kunde se vägen framför oss. Lite tråkigt och byråkratiskt, men tryggt. Sedan vände samhället blad och inledde ett nytt kapitel.
I post-trygghetssamhället är översikt och långsiktig planering omöjlig. Så det enda den nya (o-)ordningens förespråkare kan göra är att förneka den (som Nya Moderaterna gjorde), eller försöka mobilisera kring rädslan (som nygamla Moderaterna gör).
Handelsresande i rädsla
Eftersom de inte kan erbjuda något annat har högern (och högersossar) blivit handelsresande i rädsla och fruktan – men deras budskap går bara att sälja så länge man kan peka på den Andra. Det går inte att sälja repressiv politik på ensamma rättshaverister trots att tanken på att enskilda medborgare går omkring och planerar våldsdåd är nog så skrämmande. Rädslan måste tämjas.
Det är nästan poetiskt hur fel slags förövare pekades ut för bombdådet i Göteborg och hur ointressant den otrygghet som enskilda vettvillingar skapar är för högern. Nästan som om de inte brydde sig om verkliga hot.
Någon skämtade retoriskt på sociala medier om vad Moderaterna skulle ropa på nu: ”rusta upp psykvården!”? När den misstänkte i skrivande stund hittats drunknad får skämtet flera extra dimensioner, men det pekar också på någonting fundamentalt i sammanhanget.
Det är just en sådan sak som Kristersson inte kan lova. Det kan bara en vänster som bryter åtstramningspolitiken göra. Men det visar också hur snabbt högerns hegemoni över samhällsdebatten kan brytas. Någonstans går nämligen en gräns där insikten om den sociala otryggheten blir större än rädslan för främlingar i luvtröja.
Precis som att en gräns kommer passeras då fruktan för de pågående klimatförändringarna blir större än rädslan för finanskris. Sådana tipping points ändrar inte tillståndet i sig själva, men de erbjuder en öppning för samhällskrafter som har något mer att erbjuda än fruktan.
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.
Läs mer:
