Man kan fråga sig om Kinas uppstigande till ledande industriland på något vis hotar oss. Om man får döma av hur Europas dito för två hundra år sen påverkade kineserna har man skäl att vara orolig. Men man kunde önska sig en lite smartare reaktion från tongivande politiska kretsar än hot om våld.
I veckan lyckades AUKUS, det nya militärsamarbetet mellan USA, UK och Australien slå in en bräsch i Covid-rapporteringen i Frankrike. Detta för att Frankrike gick miste om en beställning på ubåtar för ett antal miljarder. Vad som är lite viktigare för världen är att AUKUS är ett led i en upprustning riktad mot Kina. Som den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer uttryckte det i en föreläsning i Australien för ett par år sen: Vi kan inte tillåta att Kina blir en större ekonomisk makt än vi. Om inte ni hjälper oss att trycka ner dom får ni skylla er själva, vi kan bli riktigt otrevliga mot er. Fråga kubanerna hur otrevliga vi kan bli.
Rentiärer
Ändå har ju Kinas uppstigande motsvarats av en till synes avsiktlig ekonomisk självutplåning i de nordatlantiska länderna. Outsourcing och politisk självstympning har varit ordningen för dagen i tretti års tid. ”Marknaden” ska styra, dvs det får bli som det blir, även om vi så avhänder oss hela vår produktiva förmåga.
Följaktligen har vi, som Brett Christophers, Thomas Piketty och Mariana Mazzucato säger, successivt degenererat till att bli rentiärer som försörjer oss på ocker. Medan kineserna sköter businessen i världen.
Det är rätt meningslöst att i det läget försöka värja sig med våld.
Ännu har det kanske inte gått så långt att vi behöver upprepa 1800-talets kinesiska historia. Det är främst EU:s södra och östra periferi, plus stora delar av USA och UK, som nästan helt har avindustrialiserats, med allt det innebär av förlorad kunskap. Men det finns fortfarande mycket kvar att bygga på.
Ett par tips:
- Den nordatlantiska produktiviteten hämmas av ökande ojämlikhet. Ojämlikhet sänker efterfrågan, den bromsar automatisering, och den skapar en pessimistisk och passiviserande kultur. Det behövs en ordentlig omskakning av samhället som fördelar ner de rikastes inkomster till majoriteten.
- Den nordatlantiska produktiviteten hämmas av att det är lönsammare att sätta upp ”vägtullar” och profitera på ägande än att producera något. Detta är delvis en följd av politiken: politiska beslut har gjort det lönsamt med patent och copyright, offentliga entreprenader, markägande, råvaruutvinning, plattformar och fondadministration; gör det mindre lönsamt kanske kapitalister skulle satsa på produktion istället. Driv dem till exempel ut från skola och vård, så kan det ju tänkas att de istället skulle hitta på effektivare input till denna typ av verksamheter.
- Men framför allt hämmas den nordatlantiska produktiviteten av en avsiktligt passiv politisk apparat som anser det vara hädiskt att ta ekonomiska initiativ. Man kanske kan se en viss uppluckring där – EU har faktiskt beslutat att ställa om ekonomin till fossilfritt, och USA har beslutat renovera sin gravt nedslitna infrastruktur. Men fortfarande inga initiativ på nivå med Apolloprogrammet eller ens det svenska miljonprogrammet.
För att inte tala om det kinesiska – eller på sin tid japanska – industrialiseringsprogrammet i stort.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.
