Att undernäringen ökar i världen, vilket jag påpekade i en tidigare artikel, bör kompletteras med att det gör rikedomen också. De rikaste tio människorna i världen tjänar mer än 1,3 miljarder dollar om dagen, och varje dag kommer en ny miljardär till. Detta inte beroende på dessas framgångsrikt produktiva kapitalistiska verksamhet, utan på grund av ren socialhjälp från regeringar, i form av såkallad ”quantitative easing”, QE: mer pengar i systemet utan någon som helst koll på vart de tog vägen.
Cambridgeekonomen José Gabriel Palma förklarar varför och hur.
Quantitative easing
Quantitative easing var de nordatlantiska regeringarnas svar på finanskrisen 2008, och det har också svaret på senare kursfall på börsen, bland annat 2018, och på de transportsvårigheter företag har mött på grund av covidrestriktioner. Bland annat fick Volvo ett bidrag på flera hundra miljoner kronor som aktieägarna bums stoppade i egna fickor, men tendensen är alltså internationell.
Det mesta av QE-pengarna har sökt sig till börsen; enligt Palma resulterade mindre än en procent av alla bidrag som betalades ut 2008-09 i verkliga investeringar. Dvs de har lett till att börskurserna har gått upp – utan att detta på något vis kan motiveras av framgångsrik produktion. Denna har mer eller mindre stått still.
Börsbubblor
Enligt Palma beror kalaset på att regeringar över hela det nordatlantiska området (med filial i Latinamerika) är livrädda för att brustna bubblor ska resultera i allmän samhällskollaps. Bubblorna har nämligen blivit gigantiska. Börsvärdena har stigit långt utöver vad som är rimligt med hänsyn till företagens prestationer. Paradexemplet torde vara det lilla bilföretaget Tesla vars produktion går med förlust men ändå har fått sitt börsvärde tiodubblat under pandemin, vilket dess ägare använder till spektakulär konsumtion.
Frågan inställer sig förstås varför regeringarna på det här sättet skjuter framför sig en krasch som ju ändå måste komma till slut (och då förmodligen blir värre än om de hade punkterat bubblan nu). Där har Palma inga enkla svar.
Förvisso har många regeringsledamöter själva fingrarna i syltburken, men alla kan ju inte ha det. Och förvisso sitter de fast i sina egna försäkringar om hur bra det skulle bli om man släppte lös all spekulation och tog bort alla regler – men det borde ju komma nya politiker hela tiden som inte sitter fast i de gamlas falska vallöften.
Och det finns ju ett positivt exempel att peka på: Island som lät sin bubbla spricka 2008, till förlust för ingen utom några spekulanter. Island kom fortare ur finanskrisen än alla andra länder.
Rentierism
Emellertid föreslår Palma en annan förklaring som inte är helt enkel, i alla fall har få ekonomer uppmärksammat fenomenet (en dock se här). Och det är att det finns en utveckling mot rentierism i hela den atlantiska världen. Kapitalister tenderar inte längre att organisera produktion, de nöjer sig med att ta upp tull. De har blivit ”lata” som Palma kallar det.
Nu är moraliserande förklaringar inga förklaringar alls. Alla människor är lata om arbete inte är nödvändigt. Men under tidigare epoker av produktionskapitalism hetsades och styrdes kapitalisterna av en ”developmentalistisk” stat. När staten, regeringen, ger upp det uppdraget och överlåter till ”marknaden”, dvs kapitalisterna själva, att styra utvecklingen är rentierism det man kan förvänta sig. Ingen gör mer än hen behöver.
Frågan är därför om den vilja att faktiskt investera offentliga medel som gör sig gällande på vissa håll verkligen handlar om att regeringar ska gå före och peka ut vad det ska satsas på, eller om ”investeringar” betyder quantitative easing som vanligt.
Och det beror på oss. Inte heller en regering gör mer än den måste. Inte minst borde fackliga organisationer se rentierismen som ett problem och peka ut vad det behöver investeras i. Men det borde vi allihop. Gärna också använda lite stridsmedel för att få det.
Jan Wiklund
Tidigare publicerat på bloggen Gemensam.
