Boknytt/Debatt
Ingen tid för illusioner – en reseguide
Kajsa Borgnäs
Bokförlaget Atlas
Jättekunnigt, engagerat och detaljerat om megafrågan klimat-miljö-hållbarhet – men övertekniskt, överekonomiskt och bitvis uttråkande och krångelordigt. Fakta-detalj-övermättat. Ordet teknik är bokens upprepade kärna i den tänkta resan till en hållbar framtid för våra barn och barnbarn.
Jätteintressant när det bränner till om det auktoritära, demokratikritiska, högerpopulistiska, ”arbetarfolkliga”, uppskrämda motståndet mot den intellektuella ”elitens” trygghets-jobb-hotande klimatpredikningar ovanför arbetarklassens huvud.
Först om den nödvändiga klimat-miljö-frågan. Mycket grovt kan man skilja mellan högern som menar att teknik, marknad och modernitet fixar klimatet. Och vänstern som menar att klimat-miljö-förstörelsen är kapitalismens fel. Så anti-kapitalism är lösningen – men vad är det alternativet konkret? Knappast sovjetmodellen!
Författaren Kajsa Borgnäs, med svensk socialdemokratisk bakgrund, är chef för en tysk facklig tankesmedja. ”Hennes arbete och forskning fokuserar på klimatpolitik, hållbar ekonomisk utveckling och omställning av tysk och europeisk industri”, berättar bokomslaget.
Starkare stat
Hon har (som de flesta) en politisk mittenposition i klimat-miljö-kampen. Det finns ingen tid för revolution, utan vi måste arbeta inom den rådande kapitalismens ramar. Men hon är ”övertygad om att vi behöver en mer handlingskraftig stat”.
Äntligen ett slut på 40 tröstlösa år av nyliberal kapitalism alltså, hoppas jag. Som vanligt i kriser för landet och kapitalismen måste pappa staten rycka in, som under pandemin, och nu med ett starkare försvar på grund av Ukrainakriget.
Hon lutar starkt åt, som hon ser det, genomförbara tekniska och ekonomiska framtidslösningar för grön energi, klimat, miljö. Men med sina sossefackliga rötter betonar hon särskilt samarbete, samverkan, koordinering, övergripande lösningar, med deltagande av näringsliv, fackföreningar, kommuner, regioner, länder, forskare, regeringar (klassamarbete i vänstertermer – min kommentar).
Med politiker och staten som driver på marknaden till att snabbare forska kring, tekniskt utveckla och i tid nå ”en reformistisk grön statsdirigerad kapitalism”. Det senare är min beskrivning av hennes tankar – själv pratar hon allmänt om kombinationen ”teknisk och social omställning”.
Coronakrisen och klimatutmaningen kan ge staten en ny stärkt legitimitet som aktiv agent på marknaden, ”som kan driva teknik-utvecklingen i önskvärd riktning framåt”, tror Kajsa Borgnäs.
Hon inser att man i alla fall måste tackla folkdjupets rädsla för framtiden – en rädsla för såväl klimatförändringarna, som för vad de innebär i livsförändring (försämring?) för ”Nisse i Hökarängen” (ett elituttryck för vanligt folk).
Nisse i Hökarängen
Det är en hel del omtugg i boken på temat: Gammal dålig teknik måste avvecklas, ny teknik utvecklas. Men socialt, regionalt, nationellt, arbetsmarknadspolitiskt, utbildningsmässigt, kompensatoriskt, fackligt, politiskt, statligt måste människor slussas in i nya trygga, likabetalda jobb, helst i samma region, där de bor och känner lokal gemenskap.
Detta övergripande tema återkommer i olika ordvändningar… ”eftersom klimatproblemet är både tekniskt och socialt kommer lösningarna också behöva vara det”. Liksom det viktiga att omställningens bördor måste bäras rättvist (= mest av de rika!).
Boken lyfter fram ”riskfyllda nyckelteknologier” som att pumpa ner koldioxid i marken, genmanipulera träd för skogsplantering, ”speciell behandling av odlad mark” (?), ”modern kärnkraft” (snarare närmast evighetsfarlig som hon själv påpekar).
Och kanske ”geoengineering” (klimatmanipulation) blir den allra sista försvarsåtgärden om vi misslyckas med att minska utsläppen – alltså att vi storskaligt globalt manipulerar klimatet så att färre värmande solstrålar når jorden. Det låter som livsfarlig hybris, mänskligt storhetsvansinne, bäst som science fictionfilm, tack.
Storhetsvansinne
Mer vardagsrealistiskt tror hon på favörer för cyklister, bilar anpassade till städer istället för tvärtom, vätgas (men vad händer med biprodukten syre, undrar jag? Och varför inte odla mat själv som komplement och livsmedelssäkerhet. Vidare är en övergång till el viktig – men bara om den skapas med icke-fossil energi. Och en tredjedel av jorden bör lämnas åt de andra växterna och djuren i naturen.
Också använda koldioxid i nya produkter som diskuterats men stoppats, fast det hade kunnat bli ”ett viktigt steg på vägen mot en återvinnings-baserad mer cirkulär ekonomi”, beklagar ”uppskattade skribenten och föredragshållaren” Kajsa Borgnäs (som det står på bokomslaget).
Hon nämner geotermisk kraft på Island, men borde det inte kunna borras fram överallt, funderar jag okunnigt. Jordens inre besitter ju oändligt med värme.
Och bör kanske globaliseringen delvis ersättas med en (exempelvis EUropeisk) återregionalisering, funderar hon. Och därmed ge mindre miljökostande världshandel. De billiga produktpaketen som okynnes-konsumenter skickar ”gratis” fram och tillbaka till Kina är ett exempel som nämns i boken.
Men med pandemihoten och det nya kalla och varma kriget mellan öst och väst så: Kanske resandet minskar. Betryggande nationell självförsörjning införs och kostar mer. Liksom ökade militärutgifter.
Och så minskar pengarna till den nödvändiga hållbara klimat-miljö-omställningen. Framtiden är svår att förutspå (mina funderingar och kommentarer). Boken kom ut innan Ukrainakriget ändrade på framtiden.
Kapitalismens maktmän
Kajsa Borgnäs funderar över hur höga chefer i storföretagen säger sig vilja bli mer gröna, men trycks mellan ägarkrav på vinstutdelning, och konsumentkrav på låga priser. ”De som brukar betraktas som kapitalismens mäktigaste män låter ofta hjälplöst utlämnade till marknadens obevekliga tryck”.
Så har vi vid sidan av den politiska demokratin en slags ekonomisk ”marknadskrati”, undrar jag. Och i linje med författarens insiktsfulla kommentar ovan kan man tillägga att stora företagsledare alltid är helt hjälplösa när deras sanslösa löner kommer på tal – ”Lönen kan inte jag påverka, tyvärr”, suckar dessa maktmänniskor – plötsligt drabbade av resignerad handlingsförlamning (samma med politikerlöner…).
Det är svårt att som recensent få med allt från denna fakta-, diskussions. och informationstäta bok (som inte är för nybörjare). Men det behöver jag ju inte. Så jag går gradvis över till det allra bästa och intressantaste i boken – avsnittet om motståndet från klimatskeptikerna, realitetsvägrarna, de framtidsrädda, vilka som strutsen sägs göra, gömmer huvudet i sanden.
Trots att stora, globala, statistiska opinionsundersökningar visar att betydande majoriteter vill att regeringarna gör något åt klimatproblemet, så vill (i stort) arbetarklassen ha mer välstånd, medelklassen behålla sin levnadsnivå, och överklassen slippa få högre skatter för klimatarbetet.
Men alla i de tre klasserna tänker inte lika. Klasser är inte längre så homogena som förr. Och ekonomiskt (klass)intresse kombineras med individuella och kollektiva värderingar – som klimatansvar, omsorg om planeten och naturen – ”jordpatriotism”, (världsnationalism).
Jämlikhet och jordpatriotism
Men om vanligt folk ska acceptera energi-miljö-klimat-omställningen måste de, menar Kajsa Borgnäs med forskning i ryggen, ha ”en trygg familj, ett fast jobb, en ordnad vardag, och ett erkännande att man gör sitt bästa”. Och ”om alla bär en liten del av bördan är den samlade tyngden inte längre lika stor.” JÄMLIKHET!
Svårt, för först kom nedskärningar i industrin, maskiner istället för arbetskraft, hårdare tempo, rationaliseringar (liknar mitt jobb fast i vården). Sedan kom industrinerläggelser (som varven här i Göteborg) och utflyttning ur landet (globalisering).
Vidare nyliberalism, digitalisering, finansialisering av ekonomin och snabbt växande ojämlikhet. Och sen som lök på laxen ska vanliga löntagare plötsligt ”mästras” av intellektuella storstadseliter och nyfrälsta miljöaktivistiska ungdomar ”utan försörjningskrav men…som vet allt” om alla hårda krav vanligt folk måste ställa upp på i klimatarbetet.
Att vanliga löntagare skulle acceptera en omskakande omställning av samhället utan en återgång till mer av 60-70-talens relativa jämlikhet är inte realistiskt enligt Kajsa Borgnäs. Det krävs en ”social utjämning och en rättvis kostnadsdelning för djupare legitimitet” för klimatkampen.
De arbetande måste också få vara med och påverka omställningsarbetet i en transparant, diskuterande, djupare, deltagande demokrati, omskola sig, utbilda sig, byta yrke – men framförallt uppleva att tryggheten och välfärden följer med i arbetslivet och i klimatomställningen. Känna tillit till att det det gamla ”folkhem(s)-vänsternationalistiska” sociala kontraktet håller (mitt ord mellan citationstecknen).
Klimatförnekarna
Hur ser då det oftast högerpopulistiska klimatförnekande ut, och vilka demonstrerar bakom deras aggressiva paroller på gatan?
Klimatförnekarna domineras av landsbygdsbor, män, lågutbildade, drabbade av industrinerläggelser (ofta i bruksorter med en stor fabrik), äldre, bilister, medelålders arbetare, arbetslösa eller rädda för arbetslöshet, bittra över nerlagda utflyttade fabriker, arbetare i gamla miljöskadliga industrier (som typ kol), ”lokalt bundna” och flyttobenägna, med ”illiberala åsikter” (konservativa), upplever samhället uppdelat i rik elit och fattigt folk (ojämlikhet).
Vidare migrationskritiska, förändringsobenägna, lågavlönade, främlingsrädda, familjeorienterade, ”politiskt fattiga”, lokalpatriotiska, bor i alltmer förfallna ”rostfabriks-områden”, vita arbetarmän som sett sina inkomster sjunka (Trump-anhängare), känner sig marginaliserade och maktlösa, upplever hårdare konkurrens om välbetalda jobb, flest de snäppet ovanför de allra fattigaste, som räds förlora allt (jämför med nazismens största stöd i den lägre medelklassen).
Samt stolta industriarbetare vars jobb, privilegier, lön, status och erkännande minskat allt mer, osäkra ”framtidsförlorare” – ja loosers som de kallas i den brutala amerikanska klassverkligheten, där dog eats dog för att nå ”den amerikanska drömmen” (bli rika).
Kajsa Borgnäs lyfter fram den amerikanska författaren Susan Faludi och hennes bok ”Ställd – Förräderiet mot mannen”. Den tar upp hur manliga (privat)industriarbetare, som varit vana vid att få respekt för att de har kunnat försörja sina familjer, nu upplever sig som främlingar i en osäkrare värld. De har sjunkit i (människo)samhällets sociala hierarki. Och det ”kan få djupa personliga konsekvenser”:
Människans natur
”Forskning visar att män som förlorat den status som ett välbetalt industrijobb ger blir mindre attraktiva för giftermål. I regioner där industrier lagts ned (som i rostbältet i norra USA) finns fler ogifta mödrar och andelen barn som lever med enbart sin mor ökar” (citat i boken).
Som jag förstår det förklarar detta det växande moderna fenomenet med
manliga ”incels” (involuntary celibacy, ofrivilligt celibat), bland bittra män som av kvinnor förnekas sex och äktenskap, varpå de reagerar med kvinnohat och ibland våld.
Här kommer vi (alltså jag) in på frågan om den mänskliga naturen. Som bland så många andra djur väljer kvinnor/honor ofta starka män/hannar (rika i de resurser de kan tillhandahålla). En beteende-tendens även vi människor uppenbarligen har kvar. Se den gamla trista kombinationen av äldre rika mäktiga män och unga sexiga kvinnor.
Samtidigt har vi också överlag evolutionära tendenser till såväl elitär ojämlikhet (hierarki) som folklig jämlikhet (egalitarism). Därför är demokrati (politisk jämlikhet) och utjämnade löner (ekonomisk jämlikhet) så avgörande för att få den breda (speciellt manliga) arbetarklassen med på klimattåget till framtiden.
Jämlikhet i arbetsliv och samhälle är alltså nyckeln till att få med den breda arbetarklassen på klimatresan. Och som Kajsa Borgnäs framhåller när det gäller att övertyga vanligt folk om den nödvändiga övergången till ett hållbart samhälle:
– En politik som vill prata med, inte över huvudet på eller förbi dessa grupper, måste ta deras magont på allvar. Och konkretisera hur deras välståndsutvecklig kan se ut i ett gemensamt omställningsprojekt.
Hans Norebrink, arbetarklass
Fotnoter
# Som klimataktivisten Andreas Malm säger om kapitalismen i sin recension av denna bok, så finns det ”inget logiskt axiom som säger att den dör utan fossila bränslen”.
# Jag tror liksom Kajsa Borgnäs att vi måste ta itu med klimatkrisen (senast toppentemperaturer i Antarktis) inom ramen för en grön social statsstyrd ”inbäddad” kapitalism (Se Karl Polanyis ”Den stora omdaningen” från 1944),
Under andra världskriget och under corona-epidemin (nämns i boken) fick amerikanska staten vissa företag att producera produkter som behövdes under världskriget respektive covid-krisen. Socialismen finns inte idag som ett konkret alternativ, mer som en framtidsdröm, en fyr att navigera efter.
# Visst ska vi kämpa för jorden, miljön och klimatet. Men inte heller denna bok övertygar mig. Det går nog inte att fixa klimatet, utan civilisationen som vi känner den, går nog under, tyvärr.
