Ju ojämlikare belöningen är för professionella bollspelare, desto sämre går det för laget. Både i USA och i Japan. Orsaken är att ingen då tjänar på att hjälpa någon annan; tvärtom kan man inför chefen framstå som den briljante om man kan få de andra att misslyckas.
Mekanismen fungerar också i storskalan, menar den jämförande historikern Peter Turchin, som hittade exemplen ovan. Utvecklingen bort från antikens extrema ojämlikhet berodde helt enkelt på att slaven eller den livegne inte hade något intresse av att stå upp för samhället i stort, varför den tidens kejsare av guds nåde visade sig få svårt att ens försvara sitt territorium. Ju jämlikare samhälle, desto större framgång. En förklaring till Kinas långa historia som enat imperium kan vara att man hade ett socialförsäkringssystem redan för mer än tusen år sen.
Man kan då förundra sig över att detta faktum har så svårt att gå in. Fortfarande laborerar organisationer med s.k. individuell lönesättning för att få de anställda att konkurrera med varandra istället för att samarbeta, fortfarande accepterar samhället att direktörer tjänar 61 gånger så mycket som arbetare.
Trots att organisationen alltså lyckas sämre då.
En möjlighet är förstås att de inte har en aning. Men det är svårt att tro att två tusen års erfarenhet inte skulle ha lämnat några spår. Det är svårt att tro att den samlade företagsvärlden vet mindre än jag.
Parasitism
En annan möjlighet är att framgång för organisationen är irrelevant. Att det för professionella chefer viktigaste är att krama ur organisationen så mycket som möjligt innan de själva drar vidare till någon annan organisation. Att direktörer alltså fungerar som en sorts parasiter på organisationer. Men enligt klassisk ekonomi borde ett sådan destruktivt beteende försvinna av sig själv, organisationer med parasiter borde slås ut av konkurrenter, ungefär som boll-lagen som refereras ovan.
Men om den konkurrensen inte finns?
En tredje möjlighet, som bland annat har hävdats av Chris Dillow är nämligen att hela samhället samtidigt blir alltmer dominerat av parasiter. Detta är vad en del ekonomer har kallat rentierism. I ett sånt perspektiv blir överdrivna vd-löner bara en del av ett större mönster och kanske inte ens den mest destruktiva.
Ur rentiärernas synvinkel är hierarki viktigare än välstånd, säger Dillow. Alltså hellre överklass i Kongo än jämlike i Europa. Ett skäl så gott som något att göra sig av med dom innan dom gör sig helt av med oss.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.
