Köp denna fantastiska bok!!! ”Gå tillsammans – En historia om solidaritet”. På 300 sidor får den med allt en nyfrälst internationalistisk vänstermänniska behöver för självskolning, och en gammal dito för repetition.
Hela historien från de småskaliga mestadels fria och jämlika jägarna-samlarna till den dominerande nyliberala globaliseringens explosion av ojämlikhet, och attacker mot demokratin.
Världen blir belyst från målande, konkreta, lokala exempel – till universella resonemang om orättvisa, klassamhälle, ägande, moral, tillit, demokrati, liberalism, marxism, nationalism, hierarki, jämlikhet, likhet, identitet, solidaritet etcetera (men jag har valt att koncentrerat mig på grupprelationer, socialitet, etnicitet).
Och förstås finns den hotande miljö-klimatkatastrofen med – detta är en grundbok för alla som känner något mått av kosmopolitiskt ansvar och ”jordisk gemenskap”.
Läs den dock långsamt, då och då – för denna väckelseskrift är den faktatätaste bok jag någonsin läst (värre än de korvstoppade artiklar jag fått kritik för under mitt halvsekellånga liv som vänsteraktivist). Alla debattböcker jag läst eller hört talas om finns med – bra lästips. Verkligen imponerande!
Bokens hjärta
Vad man kan kritisera eller uppskatta i boken är den slingrande, ibland obefintliga röda tråden (fast röd är den förstås), liksom bristen på egna (pekpinne)lösningar av mänsklighetens problem. Resonemangen böljar fram och tillbaka, upp och ner. Men så hittar jag bokens hjärta i några meningar:
”I grunden orsakas jordens problem av brist på demokrati, jämlikhet och solidaritet. Dessa företeelser hör ihop”.
Och där har vi bokens titel: ”Gå tillsammans – En historia om solidaritet” av etablerade arbetarförfattaren Hans Lagerberg med mängder av romaner och historisk facklitteratur bakom sig. Som denna matnyttiga bok där kapitalismens individualistiska, egoistiska, kosmopolitiska, rikemanselit kritiseras.
Och författaren önskar att klassolidariteten vidgas från nerpressad arbetarklass till inkludering av proletariserade tjänstemän (folket) – och från nationen till planeten och livet på vår jord.
Människans överlevnad hänger på att vi samarbetar för en hållbar värld, betonar den vise snart 80-årige Lagerberg. Men då behövs samarbete, samverkan, samtal och solidaritet. Men författaren säger inte ”någon form av småskalig, nationell, demokratisk, folkhems-socialism” som jag föreslår. Så han väcker engagemang men lämnar den konkreta lösningen till andra.
Den egna gruppen
Speciellt tänker han kring fenomenet solidaritet: ”Är den en fråga om människans väsen, om känslor eller handlingar?”. Bäst vore förstås global allmänmänsklig solidaritet, är vi överens om. Men människan tenderar att känna mer medkänsla, empati och ansvar för den egna familjen, den egna staden, den egna bygden/landskapet, den egna nationen, den egna (hos oss) europeiska västliga kulturgemenskapen.
Den egna gruppen. Alltså ”Vi och dom” (som i konflikt med Ryssland), alternativt bättre ”Vi och ni” (som samarbetet i Norden). Bäst bara alla: ”Vi människor”.
Det var författarens tanke, men mina exempel. Han exemplifierar istället med första världskriget där den internationella klassolidariteten besegrades av de rikas manipulerande högernationalism – de arbetare som lovat varandra att vägra kriga mot varandra, slaktade entusiastiskt sina utländska klassbröder i de motsatta skyttegravarna.
Lika söker lika
Som Hans Lagerberg klarsynt skriver:
”Vi sympatiserar trots allt mest med våra närstående, och vänskapsbanden tunnas ut om de blir för många. Få står bara passivt och ser på när ett barn drunknar, men när tusentals barn håller på att svälta ihjäl i Afrika knäpper vi av tv-apparaten”.
Vi-känslan beror på fysisk, geografisk, språklig, etnisk, nationell, religiös, och kulturell likhet och samhörighet. På likhet med dem vi i första hand upplever som ”den egna gruppen”, vår föreställda gemenskap (namn på en bok), främst nationen. Alltså de vi är lika och identifierar oss med (återigen mina ord, men författaren är inne på samma tankar).
Likhet bildar en gräns mellan omvärlden och vår grupp, de vi i första hand hjälper och får hjälp av. Då stannar den kollektiva solidariteten främst i gruppen. Jag hjälper gruppen och gruppen hjälper mig.
Ta Sverige: språket (och medborgarskapet) bildar vi-gränsen för de vi delar välfärden med och, de vi lämnar utanför (min förklaring). Helst svenska utan brytning…
Lagerblad kommer också som jag in på darwinism och primatforskning: Vi har en ”samarbetsimpuls”, ”vi är förprogrammerade till att hjälpa varandra”, vi är såväl själviska som the friendliest”. Egentligen den mest lämpliga i den givna miljön, där gruppen ingår, enligt evolutionsforskarna. Slutsats: Den mänskliga naturen är ultrasocial.
Hans Norebrink, arbetare i drygt 30 år, världsresenär. Jobbat med arbetarklassen och folken i 13 länder
Kommentarer
# Jag hittade blott ett fel i boken. Författaren tar upp biologiprofessor Garett Hardins tes att allmänningar (kollektivt förvaltade resurser) överutnyttjas av de inblandade individerna. Men biologiprofessor Elinor Ostrom visade i sin forskning att det inte behöver vara så. Vilket Hardin senare erkände.
