Idag växer nationalhögerns högerextrema nationalism från Ryssland till USA, via Tyskland, den nya halvfascist-regeringen i Italien, Polen och Ungern. Från brasiliansk auktoritär nationalism, till islamistisk diktatur-nationalism i Mellanöstern. Från halvdemokratisk hindunationalistisk etnokrati (en etni /tro dominerar) i Indien, till hankinesisk övernationalism via kulturella folkmord i Yttre Mongoliet, Tibet och Sinkiang. Överhuvudtaget backar demokratin i världen – ofta bekämpad av antiliberal nationalism.
Till nationalismen kommer också etnonationalismen i fredliga former (som Skottland, Irland, Wales, Bretagne, Galicien, Katalonien, Sapmi, urfolk i världen) och väpnade konfliktfyllda former (Kurdistan och etnisk gruppolitik i hela världen). Ibland är det en fråga om olika etniska gruppers kamp om statens makt och resurser. Ibland en kamp för jämlikhet, likaberättigande och minoritetsrättigheter.
Sedan finns anti-globalistisk och anti-EU-nationalism i olika former. Och panarabisk, europeisk, slavisk, turkisk, samt nordisk pannationalism. Troligen har jag glömt något – typ rasistisk antimuslimsk buddhistisk nationalism i Burma och Sri Lanka.
Identitet
Den första delen av artikelserien om nationalism behandlade främst tiden 1789 till idag (drygt 200 år). Det handlar om den dominerande modernistiska social-konstruktivistiska nationalism-och identitets-skolan – nationen som en senmodern subjektiv politisk uppfinning – inte ett objektivt faktum. Se exempelvis Benedict Andersons Den föreställda gemenskapen, Ernest Gellners Nations and Nationalism, samt E J Hobsbawms Nations and Nationalism since 1780.
De kommer in på det psykologiska behovet av en ny identitet i flytten från bondby till stad/nation. Och att sekularisering delvis ersätter religion med nation. Liksom den industriella nationella kapitalismens behov av utbildade flyttbara ”standardiserade arbetare”. Som ska känna lojalitet med den överklasstyrda nationen genom en falsk historieskrivning, som felaktigt utmålar nationen som evig. Fastän nationalkänsla och kulturarv enbart existerar som ”fantasier” i våra hjärnor. Fast fysiska materiella fantasier som allt annat i hjärnan…
Nationens tidsdjup
Det finns många olika forskningsskolor om nationalismen (jag räknar inte upp dem). Vissa nationalismforskare utgår från den bredare moderna nya tiden, alltså de senaste 500 åren. Främst och först i Europa. Då kom boktryckarkonsten, läskunnighet, cafédiskussioner, urbanisering, och Bibeln och andra böcker och småskrifter på nationalspråk, vilket bidrog till standardisering av språk och kultur.
Vilket även de protestantiska nationalkyrkorna bidrog till. Protestantismens brott med den universella katolska kyrkan ”nationaliserade” religionen (och nationens kung blev högst i kyrkans hierarki). Från och med Gustav Vasa i Sverige, och samtidigt i andra nordeuropeiska länder, stärktes den nationella kungastaten, som blivande nationalstater.
Samma standardiserande inverkan hade all förbättrad kommunikation. Som bättre vägar och likriktade talspråk. Se exempelvis Karl Deutsch Nationalism and Social Communication. Gemensamma symboler och förbättrad kommunikation skapade nationella vi-känslor.
Nationalstaten
ARA (Antirasistiska akademin) skriver: ”Nationalstatens ursprung står att finna i territorialstatens födelse efter den westfaliska freden 1648. Det var då principen om den territoriella suveräniteten fastställdes. Den andra viktiga principen för nationalstaten är den om folkets vilja och rätt till självbestämmande”.
Alltså, nationalstaten kom först. Sedan ”fylldes” den med folk, nation och demokrati från och med den franska revolutionen 1789. Folkets vilja är demokrati. Folkets nationella självbestämmande är rätten att de som identifierar sig som en avgränsad egen grupp ska ha rätt att styra sig själva, av ”sina egna”.
Två former av folkmakt: folket som majoritet ska ha makten, och folket som avgränsad identitetsgrupp ska ha makten.
Med franska revolutionen blev de arbetande klasserna (bönder, arbetare, hantverkare, affärsmän = tredje ståndet) via en genial politisk social ingenjörskonst förvandlade till folket och nationen: Kungen, adel och präster (första och andra ståndet) förlorade makten. Se ”Vad är tredje ståndet?” av revolutionsprästen Sieyés (svar: tredje ståndet är nationen).
Versaillesfreden
Rätten till nationellt självbestämmande bekräftades senare vid Versaillesfreden efter första världskriget (fast hycklande nog inte i kolonierna). Och av FN efter andra världskriget, vilket fredligt eller krigiskt satte igång avkoloniseringen av den icke-västliga världen.
En viktig nationalismforskare var den norske sociologiprofessorn Stein Rokkan som bland annat tog upp centrum-periferi-kamp inom och mellan nationer: Territoriet där en försörjer sig förtrycks/utsugs, av utomstående, vilket möter nationellt motstånd. Ett av hans senare verk är State Formation, Nation-Building, and Mass Politics in Europe: The Theory of Stein Rokkan (1999).
Nationalismen började alltså sammanfattningsvis 1789 enligt den korta versionen, cirka år 1500 enligt den längre versionen. Ytterligare längre ner i historien går de som tar upp djupare förmoderna etnokulturella rötter. Exempelvis Anthony D. Smiths The Ethnic Origins of Nations.
En enkel bra, balanserad (modernistisk) sammanfattning av nationalismen är Öyvind Österuds Vad är nationalism?.
Själv ser jag få motsättningar mellan förklaringarna av nationalismen. Jag anser att de i mycket hög grad kompletterar varandra, vilket behövs, då frågan om nationalismen (och all etnicitet) är ett mycket viktigt, aktuellt, komplext och mångfacetterat ämne, under fortsatt pågående forskning.
Historiens sophög
Universell liberalism och internationalistisk socialism trodde länge att nation(alismen) skulle hamna på historiens sophög, men den vaknar ständigt upp. Den socialistiska rörelsen har alltid haft problem att inordna det nationella fenomenet i sin verklighetsbild och ideologi. Nationen gick skamligt nog före Klassen i första världskriget, trots att Europas arbetare hade lovat varandra, i kongresser före kriget, att inte skjuta och döda sina utländska klassbröder.
Exempelvis Sovjetledarna Lenin och Stalin skrev böcker om den svårförstådda ”nationella frågan”. Om nationernas självbestämmanderätt respektive Marxismen och den nationella frågan.
Nu respekterade ju det mångnationella ryssdominerade Sovjetunionen i praktiken inte nationerna, se folkdeporteringar, antisemitism och folkmord i Ukraina på 30-talet (Holodomor), men folkmördaren Stalin skrev detta (vilket än en gång bevisar att även en blind höna kan hitta ett korn…):
”En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen”.
Frankrike 1789
Men människans medfödda drift till gruppbildning (som nationen) har via våra sociala djurförfäder föregått oss som art. Vi människor har alltid varit sociala. Vi har alltid bildat olika grupper som samarbetat, konkurrerat, tolererat eller ignorerat varandra. Nationen är blott den senaste och största fungerande vi-gemenskapen vi skapat. Så sett är nation(alism) som gruppfenomen extremt gammalt.
Men vanligt är att “In academic circles, the starting point to study nationalism is universally accepted to be the French Revolution”: Från en recension av Nations and Nationalism since 1780: Programme, Myth, Reality av E J Hobsbawm. Recension av Tural Ismayilzada, Middle East Technical University (2019).
Hans Norebrink
Läs också:
- Blandkulturellt Sverige – del 1
- Blandkulturellt Sverige – del 3
- Om blandkulturellt Sverige – del 4
- Blandkulturellt Sverige – del 5
