Gemensamt för både Anders Karlsson och Henrik Arnstad är att de undervärderar Wigforss plädering för arbetarmakt och övervärderar hans bidrag till den ekonomiska politiken.
Karlsson skriver kritiskt om Wigforss gillesocialism, som ”skulle ske i samverkan med kapitalägarna.” Han hyllar däremot Wigforss bidrag till ekonomisk konjunkturpolitik, vissa krav på förstatliganden och beskattning av de rika, men skriver: ”…utifrån behovet av grundläggande socialistiska visioner och strategier i vår tid är inte arvet från Ernst Wigforss av samma värde”.
Jag tycker tvärtom. Det är Wigforss socialism som lever. Inte hans politik.
Wigforss socialism
Arnstad nämner Göteborgsprogrammet 1919 men inte dess viktigaste punkt:
”Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter… hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan… arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.”
Arnstad citerar ett tal 1925 då Wigforss sa: ”Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja vad ni vill. Frihet.”
För mig är detta vid sidan av Meidners argumentering för löntagarfonder den enda tydligaste plädering för socialism vi hört från ledande socialdemokrater.
Keynesianism
Arnstad konstaterar att Wigforss var före national-ekonomerna då han fångade upp Keynes idéer om en aktiv konjunkturpolitik. Och Karlsson skriver att Wigforss som finansminister ”bidrog till att den rekordhöga arbetslösheten sjönk drastiskt” efter 30-talets depression.
Ja, Wigforss läste Keynes före nationalekonomerna. Men någon stor praktisk politisk betydelsen fick aldrig dom nya keynesianska idéerna. Det var devalveringen 1931 och världskonjunkturen som främst gjorde att Sverige kom ur krisen åren efter det att socialdemokraterna bildade regering 1932.
Och det var i huvudsak kapitalismens spontana krafter och återuppbyggnadsbehovet efter kriget som främste åstadkom 50- och 60-talens rekordår. Och efter sammanbrottet för den världsordning som formats i Bretton Woods 1944 i början på 1970-talet blev keynesianismen tämligen impotent på de små nationernas nivå. (Jag har själv skrivit om detta mer utförligt i ”Who came first, politicians or academic economists” i History of Economic Theory and Policy nr 1 2013).
Marxism
Arnstad skriver att Gustav Möller, Richard Sandler, Georg Branting och Arthur Engberg var Wigforss ”marxistiska kritiker”. Och Karlsson skriver att vänsterkritik mot Wigforss viftas bort som marxistiska dogmer, att klasskampen är frånvarande i Wigforss skrifter och att han tilldelar vinstintresset en väsentlig roll.
Jag påstår tvärtom att Wigforss förstod Marx bättre än de kritiker Arnstad nämner. När Georg Branting på partikongressen 1932 ville förstatliga banker och företag på obestånd sa Wigforss: ”Vi kunna socialisera den ena näringsgrenen efter den andra. Men vi äro inkopplade i ett stort ekonomiskt-liberalt system med den fria prisbildningen på marknaden som bestämmande faktor.” Marxisten Rudolf Meidner uttryckte samma sak när han sa att fonderna bara kunde genomföras inom marknadsekonomins ramar.
Marknaden
Wigforss var en av de främsta uppbackarna av 1938 års Saltsjöbadsavtal som var ett grundfundament för framväxten av den nya välfärdsstaten. Han sa samma år ”att vi har att hantera privat kapitalism under en framtid vi kan överblicka.” Liksom Marx och Meidner insåg han marknadens och vinstens nödvändiga roller under kapitalismen. Kapitalismen kan bara avvecklas gradvis genom att de arbetande människorna – inte staten – i god reformistisk ordning tar över ägandet och makten i företagen. En fråga till Karlsson: Tror du att en svensk socialistisk revolution någonsin var eller är möjlig?
Wigforss skrev 1958 om provisoriska utopier som ”…inte skall vara stelt fastlagda utan under ändrade förutsättningar omprövas med hänsyn till konkret innehåll.”
Som den amerikanska statsvetaren Sheri Berman skrev blev ”…de socialdemokratiska ledarna efter kriget alltmer teknokrater som saknade de gamles kreativa gnista. Få av dem insåg att den politik som växte fram på 30-talet då enbart sågs som medel att nå ett högre mål. Det gjorde rörelsen sårbar när nya politiska krafter erbjöd som det verkade bättre lösningar på nya problem. Den förlorade den idealism som bar upp rörelsen i början.”
Statssocialismen är stendöd. Men Wigforss gillesocialism lever. Liksom den globala federation som han ansåg ”vara en självklar utopisk tanke.”
Johan Lönnroth
Läs också:
- Arvet efter Ernst Wigforss
- Läsglädje när Henrik Arnstad berättar historien om giganten Ernst Wigforss
- Hoppa över förordet, men läs boken om Wigforss
- Hyllningsskrift till en hetlevrad antinazist
- Den förbannade optimisten Wigforss såg alltid rött
- Ernst Wigforss – ett liv i folkhemmets tjänst
- Piggt om socialdemokratins svärmorsdröm
- Wigforss behöver en efterföljare
