I debatten om djurhållningen framställs det ofta som att huvuddelen av djurhållningen i världen är ”industriell” dvs drivs storskaligt med odlat foder. Detta är säkerligen korrekt vad gäller kyckling och äggproduktionen – som ju också ofta sker i anläggningar som inte har någon egen mark. Det är sannolikt också korrekt vad gäller grisuppfödningen.
Idisslare
Men för de idisslande djuren, kor, får, kameler, getter, jakar och bufflar, är det en felaktig bild. Visst finns det en mycket storskalig och industriell uppfödning av nötkreatur i så kallade feedlots, särskilt i USA, Australien, Ryssland. Men till och med denna uppfödning är i stort baserad på att moderkor och kalvar sköts extensivt på bete – det är kalvarna som, efter avvänjning, förs till dessa enorma anläggningar.
Mjölkproduktionen är i många avseenden mer ”industriell” än nötköttsuppfödningen, men även den bedrivs i många länder i mindre skala och utan stora insatser av kraftfoder. Enligt FAO:s klassificering (se graf) kommer cirka en tredjedel av all produktion av kött och mjölk (räknat på protein som ett sätt att kunna jämföra kött och mjölk på ett mer rättvist sätt än på kg) från betesbaserade system och långt mer än hälften från olika typer av blandsystem.
En betydande andel av världens kor, renar, kameler, får och getter sköts av pastoralister, olika former av mobil, betesbaserad djurhållning. Precis hur stor andel det är, är svårt att kvantifiera, och gränsen mellan pastoralism och gårds/ranchplatsbunden boskapsuppfödning är inte så knivskarp som man kan tro.
Säsongsmässig boskapsskötsel
I Sverige och många andra länder var länge säsongsmässig förflyttning av kor, getter och får vanligt i det så kallade fäbodbältet, och liknande system har funnits – och finns fortfarande – i väldigt många europeiska länder. I Sverige är det renskötseln som fortfarande drivs med säsongsförflyttningar.
Pastoralister har under historien gång ofta varit politiskt marginaliserade och i takt med att privat ägande av mark har spridit sig och högre krav ställts på användning av mark för jordbruk, gruvor, turism, skogsbruk, vattenkraft, vindkraft och solenergi har mycket av pastoralisternas mark tagits i anspråk för andra ändamål.
De vattenmagasin som är stommen i det svenska energisystemet har i stor utsträckning dränkt renbetesland medan de vidsträckta skogsbetesmarkerna i södra Sverige har blivit täta skogar utan mat för vare sig vilda eller tama djur.
Pastoralister
I boken Hoofprints of the Land (Chelsea Green 2022) lägger Ilse Köhler-Rollefson på ett övertygande sätt fram hur traditionell pastoralism och betesdrift kan hela jorden och återskapa balansen mellan djurskötseln och jorden. Hon själv är utbildad veterinär från Tyskland, men har tillbringat de senaste 30 åren i och med raikafolkets kamelkultur i Indien.
Detta har lett henne till att studera andra pastoralister samt till grundandet av the League for pastoral peoples. Kameler, kor, får, jakar, getter, hästar och åsnor sköts av pastoralister. Men Ilse Köhler-Rollefson berättar också om svin som sköts av herdar. Något som för övrigt var mycket vanligt i södra Sverige för ett antal århundraden sedan (de vallades i ollonskogar).
Boken redogör för de olika roller och funktioner som pastoralisterna och deras djur har. Fokus är på den indiska pastoralisterna och de utvecklade samarbeten som finns mellan pastoralister och bönder, där bönder betalar pastoralisterna för att deras djur betar skörderester och gödslar jorden. Detta är i många fall viktigare än produktionen av kött, mjölk, ull, hudar och alla de andra produkterna som man får från djuren.
Att reducera pastoralisternas djurhållning till en fråga om ”produktion” av varor för marknaden är att missförstå de pastorala kulturerna och tolka deras existens utifrån vårt extremt marknadsinriktade samhälle. Hoofprints of the Land ger goda insikter i hur intimt herdarna är bundna till sina djur utan att för den skull vara romantiserande.
Exploatering och naturreservat
Boken talar också om de många hinder och utmaningar som marginaliserar pastoralister. Det kan handla om vägar och järnvägar som försvårar deras förflyttningar samt olika former av exploatering som jag nämnde innan. Hon ger också flera exempel på hur bildandet av naturreservat sker på mark som brukats av pastoralister och att en natursyn där mänsklig närvaro enbart ses som negativ gör att pastoralister hindras från att använda sina hävdvunna betesmarker.
Men många av de områden som har höga naturvärden har betats av pastoralisters djur i århundraden och det är just pastoralismen som skapat en hel del av de biologiska värden som man söker att skydda. Det gäller såväl de svenska renbetesmarkerna som Serengeti som betats av massajers hjordar.
Rovdjur
I Sverige är vi vana vid att det finns ett kraftigt motstånd mot rovdjuren från de som har tamdjur, men Ilse Köhler-Rollefson redogör för flera intressanta exempel av en relativt konfliktfri relation. Kurubafolket i Karnataka som är fåraherdar dyrkar vargar och anser att de gör nytta genom att ta svaga djur och på så sätt håller stammen frisk.
Indiska forskare har sett ett positivt samband mellan nötkreatursskötsel och leoparder och mellan får och getter och hyenor och vargar. Hon visar också hur försök att utestänga herdar från skyddade områden ofta får oförutsedda konsekvenser. När man förbjöd bete i ett fågelskyddsområde försvann de sibiriska tranorna därför att det höga obetade gräset gjorde att tranorna inte längre kunde se annalkande rovdjur.
Utveckling
På det stora hela är pastoralismen på tillbakagång av orsaker som nämnts ovan. Utöver det har industrialiseringen av animalieproduktionen gjort att det relativa värdet av deras produkter har minskat. När folk kan köpa billig kyckling drar det ner priset på allt annat kött, och till skillnad från åkerbruket är det väldigt litet pastoralister kan göra för att öka produktionen eller produktiviteten för att kompensera för lägre priser.
Men det finns också motkrafter. I Spanien har de säsongsmässiga förflyttningarna av boskap med herdar fått en renässans. Redan 1273 kungjorde ett dekret av kung Alfonso X att nätverket av vägar – 125 000 kilometer! – för att flytta främst får från lägre marker till bergen för bete var skyddade allmänningar. Fram till mitten av artonhundratalet flyttades årligen fem miljoner djur utefter dessa vägar.
Med framväxande av foderodlingar och tågtransporter förändrades detta och i början av nittonhundratalet hade användningen av drivningsvägarna så gott som upphört. Men det betydde också att fåren blev kvar längre i korkekskogarna, dehesa. Detta gjorde i sin tur att återväxten av unga ekar upphörde eftersom fåren nu var kvar under plantornas känsligaste tid.
Biologisk mångfald
Att djuren inte längre vandrade påverkade också landskapen och den biologiska mångfalden på vägen. 1995 antog Spanien en ny lag för att återge drivningsvägarna lagligt skydd och det finns till och med utbildningar för nya generationer herdar. I Frankrike finns det till och med en organisation för stadsherdar, Berger urbain och närmare oss har fäbodbruken i Sverige och Norge ansökt om erkännande som immateriellt kulturarv hos Unesco.
Hoofprints of the Land är välskriven och mycket intressant och formar en bild av herdekulturerna som mycket bättre anpassade till att skapa hållbar matproduktion och en god relation till resten av det levande än ett växtodlingsbaserat jordbruk. Och att detta sker under högst osäkra förhållanden på marker som i stort ändå är helt olämpliga för växtodling.
Om jag skall framföra någon svaghet är att det hade varit intressant med mer data om omfattningen av pastoralismen i olika delar av världen. Men det beror sannolikt på att pastoralismen under så lång tid negligerats att det saknas tillförlitliga data. Det finns också frågor om hur man definierar vad som egentligen är pastoralism.
Hur många pastoralister?
En uppskattning av FAO är att mellan 200 och 500 miljoner människor är pastoralister, men det är oklart om man avser hela familjer eller bara de aktiva pastoralisterna. Andra källor anger att pastoralism praktiseras på 25 % av jordytan och att pastoralister har över en miljard djur.
Om man ställer det i relation till det påstådda antalet pastoralister förefaller endera värdet osannolikt: en miljard djur fördelat på 200-500 miljoner människor ger bara ett fåtal djur per person, medan även fattiga pastoralister helt klart har fler djur. I Mongoliet, som har rätt bra koll på antalet djur och antalet pastoralister ligger antalet djur på cirka 30 per person och de renskötande samerna i Sverige har cirka 50 renar per renägare eller cirka 250 renar per yrkesverksam renskötare.
Det finns en intressant interaktiv karta över pastoralister här. Men kartan visar också hur flytande definitionerna är av vad som egentligen utgör pastoralism.
Det finns en bra längre recension av boken i Medium.
Gunnar Rundgren
Ursprungligen publicerat på Trädgården Jorden.
