Boendet påverkar de socioekonomiska förutsättningarna

Anna Nygård kritiserar med rätta Lawen Redar och det förslag sossarna fört fram om förorterna där rivning är det mest omdiskuterade förslaget om än inte det mest problematiska. Men samtidigt är det nåt som skaver i hennes debattinlägg. För boendet påverkar de socioekonomiska förutsättningarna. I artikeln som återfinns på Nyhetsbyrån Järvas hemsida skriver hon:

Visa mig gärna en studie som visar att ens boendeform påverkar de socioekonomiska förutsättningarna. Jag trodde nämligen att det var tvärt om.

Exakt vad hon menar med det är lite oklart. Men. Det finns faktiskt tydliga exempel på att boendeformer, bostadsområdets utformning och liknande påverkar förutsättningarna för personer som lever i ett område. Beroende på på boendeform och omgivning kan det gå mycket olika. Ett exempel hittar jag i vad som hände med befolkningen i några ökända bostadsområden i Chicago som till slut revs.

Gautreaux-projektet

1966 stämdes Chicagos Housing Authority (CHA) av några boende i ett av deras områden. I stämningen, Dorothy Gautreaux vs Chicago Housing Authority (CHA, menade målsägarna att dessa områden skapats för att se till att segregationen i Chicago inte bröts. Områdena var så att säga ett diskriminerande sätt att se till att den svarta befolkningen blev kvar i de områden där de sen länge bott. CHA förlorade målet och det boende vann. Resultatet blev ett program, Gautreaux-projektet. Det gick ut på att låta familjer flytta till andra områden.

Ett stort antalet familjer valdes ut efter att de fått ansöka om plats i programmet. De placerade ut i bostäder i olika områden, ungefär hälften hos privata hyresvärdar i välmående områden i utkanten av Chicago och resten hos privata hyresvärdar i innerstaden. Alla de utvalda familjerna levde på bidrag från det offentliga och behövde säga ja eller nej till de erbjudanden de fick. I de välmående områdena byggdes nya bostäder inom ramen för projektet. Men det var inte bostäder som var till för folk som levde på bidrag.

Resultatet

Barnen som hamnade i de välmående områden lyckades mycket bättre än barnen som blev kvar i liknande områden som de som de flyttade från. En stor anledning var att skolorna i de mer välmående områdena hade färre problemelever. Det innebar att de barn som behövde mer stöd kunde få det. Detta visar på att områden med blandad befolkning och blandad bebyggelse kan fungera bättre för de som är fattiga än områden med bara fattiga. En annan framgångsfaktor var att det inte gick att veta att familjerna levde på bidrag då de bodde i vanliga hyresfastigheter och inte i bostäder som byggts för socialt boende.

De vuxna som flyttade till nya mer välmående områden fick också jobb i högre utsträckning. Socialbidragen till dessa grupp minskade därför. En del av förklaringen till att detta verkar vara att det blir bättre för personer att flytta till mindre tätbebyggda områden.

Att familjerna som blev kvar i närheten av de gamla områdena inte lyckades lika bra berodde i sin tur framförallt på att skolorna inte hade de resurser som behövde och att gamla sociala band inte bröts. Socialbidragen till denna grupp minskade inte då de inte fick jobb i samma utsträckning som de som flyttat till mer välmående områden.

Andra liknande projekt

Liknande projekt genomfördes senare i flera andra US-amerikanska städer som Baltimore, Boston, Los Angeles och New York. Utvärderingarna av dessa projekt tydde på att de inte fungerade lika bra. Mycket få av de positiva effekterna som kunde ses i Chicago kunde ses i de senare projekten i andra US-amerikanska städer.

För de familjer som hade barn som var under 13 år gamla kunde dock långsiktigt positiva effekter påvisas. Men för de som hade barn över 13 år dominerade senare negativa effekter. Detta anses ha berott på sönderslagna sociala band och svårigheter i de nya skolorna. Dessutom sågs positiva effekter för familjer som flyttade till andra låginkomstområden med mindre brottslighet än de områden de flyttade från. Dessa områden var i allmänhet mindre tätbebyggda.

Det verkar alltså finnas fördelar med att flytta fattiga familjer till mer välmående områden. Men dock inte för alla. De familjer som väljs ut för att erbjuda flyttmöjligheter till nya områden måste vilja det. Det ska vara frivilligt för att effekterna ska bli positiva. Dessutom ska de inte ha för gamla barn.

Blandade områden

Att se till att fattiga områden får fler invånare med högre inkomster och annan bakgrund. Att bygga bostadsrätter, radhus och villor i utsatta områden kan vara ett sätt att få till detta liksom att bygga hyresrätter i mer välmående villaområden. I vilket fall som helst finns det fördelar med att folk kan flytta till helt nya områden och att skapa områden som ger en mer blandad befolkning.

Så det är helt klart att möjligheterna för socialt utsatta familjer ökar om de får bo i områden där det finns en mer blandad befolkning. Detta då många saker automatiskt blir bättre i dessa områden. Områden med blanda befolkning har också blandad bebyggelser. Det leder till en lägre befolkningstäthet vilket sig också verkar ha en positiv effekt för områdena då det leder til en lägre brottslighet.

Men självklart löser inte flytt av fattiga familjer de grundläggande problemen med klassorättvisor och ekonomiska skillnader. Det kan dock var en del i ett program för att lösa sådana problem. Det skadar ganska säkert inet utan hjälper till med att lösa problemen. Men det räcker inte. Det behövs mer.

Läs mer:

• Erfarenheterna av rivningar i och av försummade områden
• Att riva bostäder i försummade områden behöver inte vara fel
• Bygg om miljonprogrammet – bekämpa gängen
• Bekämpa gängen – bygg bostäder
• Bekämpa gängen – hårdare reglering av byggbranschen
• En socialistisk bostadspolitik
• En socialistisk kriminalpolitik
• Inte vänster att vurma för förslummade områden
• Lawen Redars bulldozer löser inte problemen
• En socialistisk stadsplanering
• En socialistisk trafikpolitik
• ”Har Socialdemokraterna råd att fara fram så här?”